Föder upp din mössa!

Pälsuppfödaren Tobias, 31: Man måste tycka om djur för
att hålla på med det här jobbet

ORAVAIS, ÖSTERBOTTEN, FINLAND. Valparna lever bara för en sak – att dö.

Och bli pälsdetaljer på våra kläder.

En sommar och en höst får de leva, instängda i en gallerbur, innan de avlivas med en elstav på nosen och en i rumpan.

– Döden väcker alltid känslor, men man måste tycka om djur för att hålla på med det här, säger pälsfarmaren Tobias Andersson, 31.

De står på rad mitt inne i skogen, 16 avlånga röda byggnader, rad efter rad med rävburar.

Det som slår oss när vi kliver ur bilen är att det är tyst. Förvånansvärt tyst.

Det enda vi hör är knarret av våra egna skor i snön och ett säreget ljud, ett dovt, avhugget ugglehoande – det är en räv som låter.

I de gröna gallerburarna ser vi rävarna; gråa, röda, vita, svarta – och i alla skimmer däremellan.

Blårävarna – som inte alls är blå, utan grå eller vita, ser mer ut som en korsning av tvättbjörn och mops, i sina tjocka pälsar som veckar sig runt kroppen.

De flesta ligger stilla på nätgolvet eller på gallerhyllan i sina burar och betraktar oss nyfiket när vi närmar oss.

Har nästan gått i ide

Till skillnad från minkfarmer luktar här nästan ingenting.

Några rävar gnyr eller börjar oroligt springa fram och tillbaka i buren när vi går förbi, men lugnar sig strax.

– Så här års kan man nästan säga att rävarna går i ide. De ligger mest stilla hela tiden, säger Tobias Andersson.

I byn Oravais, cirka en timmes bilfärd från Vasa i Svenska Österbotten, driver Tobias Andersson sin rävfarm. Nästan alla Finlands 1 150 pälsfarmer finns just här, i Österbotten.

Finland är världens största producent av rävpäls – pälsnäringen sysselsätter totalt cirka 17 500 personer och omsatte i fjol 5 miljarder svenska kronor.

På sin farm har Tobias just nu cirka 700 rävar, mest blåräv som är ryggraden i den finska pälsnäringen, men även silverräv, rödräv och polarräv.

Det är avelsdjuren som han snart ska para med varandra, något som sker genom inseminering och planeras noggrant, för att få fram bästa färg och kvalitet på skinnen.

Av blårävsskinnen görs bland annat den populära pälsbollsmössan – och att rävskinn just nu är hetare än någonsin på catwalken märks i Österbotten.

För ett blårävsskinn får Tobias ungefär 1 200 kronor i dagsläget – på bara ett och ett halvt år har priset mer än fördubblats.

3 500 ungar

I maj, juni och juli föds valparna som ska bli skinn, 3 500 små rävungar i olika färger. I åtta veckor får de vara hos sin mamma, innan de placeras två och två i burarna.

I varje hus finns plats för 60 burar – 30 på var sida om mittgången.

Varje bur, som rymmer antingen en vuxen räv eller två valpar, är 120 centimeter lång, 107 centimeter bred och 70 centimeter hög – en hona med valpar har dubbelt så stort utrymme.

”Det är inga husdjur”

I buren finns en kloss att gnaga på och med nosen kan de trycka på en knapp och få färskt vatten dygnet runt.

– De lär de sig på en halvtimme, säger Tobias.

Han pratar med varm röst om sina djur.

Några av dem har han också en speciell relation till, som hetlevrade ”Farbror Marble”, hans första räv, eller tillgivne ”Mister Glow”, som gärna blir kliad bakom öronen.

– Det är inte av ekonomiska skäl jag har honom kvar, säger Tobias.

Men, som han säger, ”det här är inga husdjur, det är produktionsdjur”.

Rävarna får aldrig uppleva något annat än sin gallerbur.

I november, december, när valparna är sju månader och vinterpälsen som bäst, bär han ut dem en och en och

placerar dem i en ställning, där de får en kraftig elstöt genom kroppen.

– Det går på en tiondels sekund och det är det mest skonsamma sättet, enligt forskningen, säger Tobias.

Skinnen skrapar han, tvättar och torkar – innan de skickas till de stora pälsauktionerna i Helsingfors.

Kropparna går tillbaka till produktionen – som minkmat.

Släppte bilder på skadade djur

Precis som i Sverige väcker pälsnäringen heta känslor i Finland.

Häromveckan släppte finska Djurens Rätt bilder på misskötta rävar, med skadade ben och avbitna svansar – en orättvis bild av branschen, anser Tobias.

– Jag tycker det är lika fruktansvärt att se som alla andra.

Själv är han noga med att följa de lagar och regler som finns i Finland – trots det är han medveten om att många ser det han håller på med som djurplågeri.

”Jag har ingenting att dölja”

Men som många i den nya generationen pälsfarmare i Finland eftersträvar han öppenhet och välkomnar en diskussion med djurrättsorganisationerna, i stället för att gömma sig.

– Jag har inget att dölja och välkomnar ökad granskning. Det är bra för alla, för djuren också, säger Tobias.

Det är också därför han visar sin farm för oss.

– Jag tycker det är viktigt att visa en annan bild än den Djurens Rätt visar – sedan får var och en bilda sig en egen uppfattning.

Att förbjuda uppfödning av pälsdjur ser han inte som någon lösning.

– Då flyttar produktionen till Ryssland och Kina – och där finns inga regler alls.

 

Foto: Björn Lindahl

Artikel: Aftonbladet, Kerstin Nilsson

Egen kommentar:

Ovanligt rena och frächa burar.... skumt.


Kommentarer
Postat av: Nillo

Och inte att glömma; om djurrättsaktevisterna släpper dessa lösa...så dör de...eftersom de ej vet hur man överlever då de bott i bur hela livet!

2011-03-02 @ 09:44:12
Postat av: Cin

Precis!

För de känner bara till att få maten vissa tider på ett visst sätt, och deras tassar är så deformerade att de inte kan gå ordentligt på marken.

Vad händer i naturen med haltande djur?



Att ha dem är djurplågeri. Att släppa dem lösa är även det djurplågeri.

Kossor, höns och många andra djur som människan använder sig av har fått det bättre den tid de lever, är det då inte dags att finna en bra variant även för rävar eftersom människan bevisligen fortfarande vill ha pälsen.....

Vad sägs om uteburar? På mark!

2011-03-02 @ 09:50:45
URL: http://lovelybitch.blogg.se/
Postat av: Nillo

Det vore ngt bättre iaf...och större utrymme

2011-03-02 @ 10:59:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0