CiNsO

Trött idag, knappt ngn sömn i natt.
Upp vid 7 och fixa kidsen till skolan. Tur att vi förberett så noga kvällen innan så det bara flöt på smidigt.
Därefter tillbaka till sängs för mig.
... och jag gick upp nu. 12:50

Sånär som på några samtal och mess, så fick jag iaf ett par timmars sömn.

Ja då vet jag det oxå!
Jävla sopa!
Hur kunde jag vara så knäpp att tro att det skulle gå smärtfritt!

Jag var och storhandlade.
Själva handlingen gick bra... men sen...
Packa i varorna i påsar, och stressa vid köer och betalning för att sedan kånka kassarna in i bilen och ur bilen och sedan packa ur alla varor!
Magen skrek av ondo, men det var tvunget att bli gjort.
Men jag gör inte om det.

Jävla sopa!
Nästa gång ber jag om hjälp, sparka mig om jag inte gör det!

Jag har en bh jag numera kommer i. Eller ja... det är den enda jag kan pressa ner skiten i, men det skulle nog inte skada om jag hade en storlek större.
Hur som helst...den e blöt.
Jag har två par mammabyxor.
När jag gick upp i morse, så var det att slänga in jeansen i tvätten som var det första jag gjorde.
Bommer... igår kväll tvättade Matte mina svarta, så de var fortfarande blöta.
Nu sitter jag utan bh, bara ngn gammal tutthållare i sportmodell som ej ser bra ut... linne och byxor som jag inte kan knäppa.
Egentligen skulle jag åkt och handlat... men har inga kläder att ta på mig alls.
Så går det när man planerar bra...

Tack för samtalet Mia, det behövde jag ;-)

Nästan det första och enda jag hör från chefen efter sjukskrivningen är: Lämna ifrån dig dina saker.

Knölen... är nog bara infektion eller ngt... avvaktar och ser...

Som ni kanske har förstått, så har jag placerat min notebook uppe vid sängen.... så jag kan skriva lite det sista jag gör innan jag somnar.

Städningen i dag var inte bra för mina höfter.
Börjar misstänka att magonda, som mensvärk hör samman med det... eller så är det stressen idag som fick mig att få magknip.
Att mini inte tar stryk av det, känns iaf skönt.
Jag är trött på att analysera mitt onda, men i jakten på att må så bra som möjligt behövs det.
Om det är ngt jag lärt mig sista tiden, så är det att jag måste veta om när var hur och varför jag har ont för att kunna få tips om hur jag ska bete mig för att underlätta det.

I dag när jag var ute... såg jag en annan tjej som var gravid.
En riktig hurtbulle.
Och min enda tanke när jag såg henne var... varför kan inte jag få vara så där pigg och fräsh när jag gravidar mig?
Nej.... här skall bannemig vilas så jag blir lite piggare och orkar göra ngt....

Nu är det ytterligare en natt... och jag är faktiskt vaken även om det är knappt.

I brist på annat, trots att tröttheten håller på att äta upp mig... så kan jag ju inte låta bli att pillra med utseendet i bloggen.
Dags för förändringar helt enkelt... det svarta var så... svart.
Nu skulle svärmor höra mig... hon som inte gillar att jag alltid har svart, och misstycker med mina dystra tavlor....
Men... alla har ju olika smak.
 
I morgon skall jag städa igen, för ny visning... gäsp. Ska  bli grymt skönt när det är över.
Efter det tänkte jag att jag kanske orkar fixa med en ny banner till bloggen.
... får se...

Allt är som det ska :-)

Tillåt mig presentera:
MAGGOT!

En snabb uppdatering.

Idag har jag beslutat mig för att försöka. Tar det lugnt, hoppas att chefen inte ringer och får för sig andra rutiner än de jag planerat in.
En timma i taget, så borde det fungera.
Har en väldans massa adminastrivt oxå, och den där javla skit Macen är trasig!

Suck.. nu ringer telefonen....

Nervös som fan över vad som komma skall....
Hur kommer utlåtandet bli?

Jag måste försöka se det possitivt, och försöka orka med.
I dag var magknipen och trycket så markant redan när jag vaknade... att jag ringde MVC på en gång.
När jag sedan sitter i tele med dem... så känner jag mig så enormt löjlig och nojjig.
Fan!
Om jag bara kunde känna lite rörelser och veta att det är bebis och inte gaser på villovägar....
Tror jag kände en bump idag.... i morse... men vet faktiskt inte om det var eller vad det var.

Efter torsdag vet jag om jag kommer få se det ljusare på tillvaron eller om jag ska fortsätta i mitt dunkel. Båda vägarna går... måste gå... men den ena kan betyda att allt förstörs....

Men å andra sidan är jag ju van vid det.

Ska det vara så jävla svårt att finna vart man vänder sig för service på Samsung side by side skåp?

Många besökare... kanske dags att uppdatera lite.

Gillar verkligen min svärmor... men när det kommer till teknik och internet... så är hon helt lost.
Det är som ett brutalt lönlöst fall att ens diskutera med henne om det... i ett desperat försök att få henne att förstå.
Samma sak med mobilen... skicka inte sms till henne, hon kommer aldrig lära sig hur man läser dem!

Hur som helst. Nu var det dags för utskick igen.
Carina, kan du hjälpa mig lite snabbt?
Självklart säger jag med ögonbrynet högt uppe... snabbt är sällan vad resultatet blir.

Efter att ha setat 1,5 tim med att skrivit in emailadresser till alla hennes kontakter... så skickar vi iväg det.
Bommer... max 50 åt gången... måste klippa och klistra lite.
När allt är klart... har hon fått över 35 postmaster failure... adresserna är gamla och ur bruk.
Suck!
Så blir det när man hamstrar visitkort sedan dackefeijden..... inte lätt att hänga med här inte.
Nu återstår att rensa hennes kontaktlista... eftersom jag faktiskt sparade alla hennes kontakter denna gång... även de gamla.

Artikel

Vissa saker kan man ju bli lack över för mindre.
Inget sådant här inslag får medlidande någonstans. Ungdomarna är puckon som inte vill finna sig till rätta i sin plats i samhället. Bråkstakar.
Konstigt att poliserna tar det säkra före det osäkra. Kolla de kända ansiktena först.
Vart är föräldrarna???
Vilket ansvar har de?
Finns absolut noll förståelse för människor som beter sig så här mot samhällets laghållare och livräddare. De har själva skapat den respekt de möts med.

Nolltolerans. Låt ursprungslandet ta hand om dessa, som i USA. Så kan vi lägga pengar på de idioter vi inte kan bli av med ... svenska ungdomar.

Fortsätter det så här, så kommer Sv demokraterna få ett mycket hårt och starkt fäste i tillvaron... och det vill vi väl inte heller?

Funderar....

Om vi skulle hyra ut stugan... dvs om vi inte skulle ha den som kontor.
Vad skulle skatten vara på det då?
Om man säger att vi typ tar en hyra på ca 5000:-/mån
Är det samma som i allt? 25%
Alltså 1250:-/mån i skatt.

Vad skulle hända om vi inte skattar på det?
Jag menar... efter ett par år... vad skulle skattesmällen bli då om skatteverket får nys om det?
Låt säga kanske typ... 5 år..... då skulle det bli en restskatt på 75 000:-
Till det skulle det säkert läggas till böter oxå.
Nej... bäst att vara ärlig från början, så det inte helt plötsligt raserar ens tillvaro när man minst av allt vill det.
Eller... helt sonika inte hyra ut, så slipper jag även folk på tomten ;-)

Kan vara växtvärk (?)

Kan vara stressrelaterat.

Så länge det inte kommer blod, är det inget att "oroa" sig för. Bara att avvaka till läkarbesöket på torsdag.

Gick upp 06:30 och nu har min "vakna" tid redan passerat. Galet.

Fick lite ca datum iaf på huset... nu inväntar vi ritningarna som skall skickas in till Heby för bygglov. De är visst lite överbelastade (vår vanliga tur) och har inte fått fram några ännu.

Hoppas det inte blir lika struligt med detta som med skola. Heby kommun hänvisar nämligen till Uppsala, och Uppsala hänvisar till Heby.

Suck!! Ska kolla kök nästa vecka....

Well... det är ju sanningen, även om den är något modefierad.

Hela kvällen igår hade jag ont i magen. Trött utan att kunna sova (den var ny) och det onda kom denna gång inte i pulser utan är ihållande. Konstant.
Ingen ökning och ingen minskning.
Bara ont.
Lomande värk.
I detta skede skulle jag kunna göra vad som helst för att det ska ha gått så långt att jag känner sparkar.
Känner ingenting alls.
En spark hade ju varit ett "ok" tecken.

För första gången, har jag värk även nu på morgonen och den har gjort att min natt har varit orolig. Ingen ordentlig sömn.
Det är ingen smärta... utan som mensvärk. Lomande, men oroande när man inte vet varför det är så.
Enligt min mor, har hon för sig att hon kände samma tryck och ömhet som jag beskriver... Men när man inte vet helt säkert är det svårt att inte oroa sig.

Trots detta, och trots disk med kuratorn i fredags... så är jag alldeles för feg för att erkänna sanningen för min chef. Inte än. Vet inte hur läkaren kommer göra på torsdag.... Så än så länge är jag bara "sjuk".
Blir det värre åker jag dock in ... eller gör jag det.
Vad ska de göra... jag är ju i "risk" veckorna....

Jag har dessutom kläckt ur mig vad jag tycker till en familjemedlem.
Mothugg hade jag väntat mig... samtidigt ger det mig fruktansvärt dåligt samvete.
Men jag sa det för att jag oroar mig, och för att jag blir så arg på beteendet.
Det har pågått så länge, så många år... Så tydligt, men ingen säger de hårda ord som behövs sägas.
De kommer antingen göra det värre... eller så kanske tankeställaren går igenom.
Hur som helst så är det ändring som krävs, eller så träffas vi inte mer på ett tag.
Jag gör det av kärlek...
men varför just nu?

Kanske en normal sak i vanliga fall... men en stor seger för mig i dagsläget!
Oliwer har i dag haft kalas.
Jag planerade, jag handlade och jag fixade.
Tillsammans med min käre make självklart, och hade även assistans av Sara som kom förbi... men ändå.
Jag sitter nu här, och är dessutom fortfarande vaken.
Även om jag har magknip, och tänker gå och knoppa... så har jag iaf hållt mig vaken och lyckats styra ett kalas lugnt och harmoniskt.
Känns som en enorm seger!!!

Dessutom, även om det blev väldigt kort visit, så klarade jag igår kväll av att vara på middag!!!

Nu däremot... är det dags för att vila lite så jag kanske orkar med kvällen.
Jobb som skulle behövas göras är förbjudet och jag får itne röra det förrän i morgon kl 08:00 då min arbetsdag börjar.

SEGER!!! Me loves it!!

Inte ens halva dagen har passerat och jag är redan nu redo för sömn.
Efter en snabb vända ner till centrum, där jag glömde hälften av det jag skulle göra, så är jag helt färdig som person. Redo för att gå och nanna igen.... bara ett par timmar efter uppvak.
Tänkte att det kanske skulle vara annorlunda på helgen, då jag inte gör ngt speciellt... men min kropp och hjärna har nog nått den ultimata punkten redan att det inte spelar ngn roll alls.... trött är jag hela tiden och skulle kunna sova bort tillvaron.
Magknip igen igår, och det ska bli skönt att få en undersökning så jag får veta om allt är som det ska eller inte.
Nervös.

Nu ska jag försöka vila en stund och sedan städa ur garaget.
I kväll blir det kräftor med syster, trevligt sällskap och god mat.
mums

Svininfluensan kommer närmare och närmare... slår till hårdare och hårdare.
Jag är jätterädd.
Nojjig som fan.
Klart jag är, varför inte, jag är ju i riskzonen.
Inte i den kraftigaste, men jag löper 5 gånger så stor risk som andra att få det... och sedan hänger det på hur jag mår för övrigt.
Säkert, om jag drabbas, så blir det inte allvarligt... men det värsta man kan göra i lägen som det här... är att bagatellisera det hela.
Sverige är inte vana vid sådana här epedemier... och bryr sig inte om smittorisken.
Iaf inte många av oss.
Det krävs nog mycket för att vi svenskar, som i mexico, skulle gå med munskydd offentligt.

Nej... ta det för vad det är.
Men vilken hemsk tanke... Jag blir sjuk... men klarar mig....
Däremot, pga att jag bagatelliserat det, har jag smittat andra som är känsligare än jag... och de i sin tur kanske drabbas jättehårt, alt dör av det.
Nej, då är jag hellre försiktig... än egoistisk....
Man måste tänka längre än sin egna lilla värld.

124 elever på en skola i Värnamo.
Tänk om de första hade hållit sig hemma när de började känna sig krassliga.....
Hur blir det på en arb plats där man inte får vara sjuk?

För att gå vidare med ngt annat.
En fd arbetskamrat till mig... var mycket sjuk. I lunginflammation.
har varit det mycket sista tiden... tyvärr... vilket gjorde att hans jobb drabbades.
Chefen visar ingen som helst förståelse för att han varit sjuk, t o m hostat blod på kursen i Danmark.
Nej, han får gå på dagen... för han är sjuk så ofta iaf.

Huset

Så nu är det bara att vänta och se hur det blir :-)

Var hos kuratorn idag... och det gick bra. Kändes skönt att få prata... däremot fanns det nästan ingen hejd på mig när jag väl börjat.
Många frågor om varför jag reagerar som jag gör... och varför jag är så rädd för "vad som kan hända" samt anser att jag hela tiden måste analysera och ligga steget före.
Vissa svek, har tagit hårdare på mig än jag trodde. Kanske inte själva grejen, utan förtroendet.
Att ligga steget före så andra inte kan lägga skulden på mig istället för att stå för sina egna gärningar... Varit med om det alldeles för ofta.
Samt att inte bli utnyttjad.

Jag insåg även att jag är på väg in i väggen igen.
Gravid eller inte.
Men nu måste jag tänka på att jag och bebisen måste må bra... jobbet får komma sist.
Läkarbesök på torsdag.

Dagen börjar ok.
Bra försäljning igår.
Nu ska jag iväg till kurator, och sedan direkt efteråt på ett bokat "värvningsmöte" där jag ska vara glad.

Glad är jag, men jag har det lite jobbigt med allt just nu.
Sover typ hela tiden.

Om man äter mycket läkerol i ett nafs, så kan det ha laxerande effekt.
Yeeeeehhhhhh!
Tänkte jag och vräkte i mig i tron om att jag äntligen ska kunna bajsa lite ;-)
Men icke... det enda som sker, är magknip och pruttar.
Pruttar som är utanför denna värld.
Pruttar som stinker och förföljer mig som en skunks skvättande.

Läkerol har bara laxerande effekt på andra människor... inte på mig :-(

Jag skrattade idag... själv noterade jag det inte, men min käre make gjorde det... påpekade att det var härligt att höra mig skratta spontant igen... Har nog inte varit mig själv ett tag.

Nightroden blev såld nu i kväll och kommer ersättas med 2 andra hojar längre fram.

Trots att jag idag tillbringat stor del av dagen med att sova, så är jag nu trött som satan.
Trött och grymt sugen på glass, godis och kladdig mat.

Godnatt!

Kurator bokad.
Läkare bokad.
Medlem i facket klart.
Chefen informerad om läget, trots att det kan innebära högre press.

Tårarna har slutat rinna och jag ska nu försöka ta dagen som den kommer....

Jag har gjort det igen.
Jag har nått punkten där världen runt om snurrar utan att "make sense" och det mesta inte längre betyder ngt.
Att gå upp på morgonen är en börda, då jag skulle kunna sova bort hela livet just nu.
Deppighet och negativitet hör till vardagen och de som blir mest drabbade är min familj.
Jag har grinat konstant sedan i går kväll och ögonen känns som två stora klumpar.
Jag orkar inte mer, och jag vet faktiskt itne hur jag ska ta mig ur det här.

Det är ju så liten stund kvar... så liten stund att pressa sig och stå ut.
Varför kan inte jag pressa mig när jag bestämt mig för det? Alla andra kan ju!

Jag har så mycket att se fram emot nu, att jag inte vill dra mig in i mitt egna svarta hål... men jag vet inte hur jag ska göra för att vända.... klarar det inte.

Som jag skrev tidigare så har nu fotografen varit här och fotat.
Den "stora" datorn fungerar nu igen och jag sitter här ... kl 19:35 med mina rapporter. Suck.

Egentligen har jag mycket mer jag borde förbereda, och jag vet inte om vila kommer göra det lättare tills i morgon... Men men
Hur som helst så har jag beslutat mig för att gå ner till MVC i morgon.
Jag är ändå där i närheten för blodprov på Oliwer.
Tanken är att jag ska boka tid för ett samtal med kuratorn.... Känns lite löjligt, men eftersom jag känner mig så orolig inför situationen mitt jobb vs min graviditet så är det bättre att gå ner och snacka än att gå omkring och oroa sig hela tiden.
Kanske kan jag på det sättet bli av med kramperna i magen.
Jag har inte hört ngt ang testerna jag tog... och de sa att de skulle höra av sig oavsett...

Nu.. .trots den ringa tiden... tror jag att det är nanna tajm.

Åh... Oliwer utbrast idag när han kom hem:
- "Oj då... varför är det så rent här?"

Mao... vi hann.....

Då hände det sist.... Efter det, har det itne varit som förr.....

Med knoddis i magen, och mindre ork.... samt en tillvaro som jag normalt kanske inte hade klarat av en längre tid.... så är det brant utför nu.

Måste göra ngt åt det snart.

Idag var det fotografering av huset, och vi slet in i det sista för att få bort en massa saker. Tydligen tog vi i lite hårt, då fotografen tyckte att det var så jätteundanplockat och fint.

Städat som inför en visning tyckte mor min.

Hur som helst... bilderna blev fina och snart kommer huset ut för försäljning. Måste spara lite av bilderna sen när de publiseras ;-)

Nu däremot är jag helt färdig. Ingen som helst ork kvar i kroppen och vill mest sätta mig ner å grina. Känslan om att det bara är ett par månader kvar att kämpa, brukar få mig upp igen... men nu är jag helt orkeslös.

Magknip gjorde att dagen inte blev som den borde.... kan inte hålla på så här....