CiNsO

Jag vaknade upp denna morgon efter en långdragen sovmorgon, och ser hur snöflingorna nu dalar ner från himlen. Underbart vackert.
Det är 4e dagen nu som det snöar, och jag tröttnar nog aldrig på att se det.
I går hade barnen kompisar här hela dagen, båda två. Alla fyra pulsade de runt och lekte i snön.

När jag sitter här med mitt morgonkaffe... eller ja, idag blev det förmiddagskaffe.... så går jag igenom bloggarna jag följer, vana troget.
Och när jag kommer till en viss text så börjar tårarna rinna hejdlöst.
Jag känner sådan glädje över att denna vackra person, kommit till sådan insikt och sådan sorg över att jag själv försökt kurera mig med att ta i ännu mer.
Att jag slösat denna tid som gått, på familjens och min bekostnad.

No more.

Citerat ur bloggen:
"Jag önskar att tiden gick att vrida tillbaka. Att jag inte hade varit den där mamman, som irriterad och stressad skrikit på mina barn var och varannan morgon. Mina ljuvliga tjejer. Jag önskar att jag hade varit en glad hustru fler dagar än jag var var arg, irriterad och stressad.
Jag önskar det för deras skull - och för min egen. För den som mått allra sämst, är nog jag. Som sårat utan kontroll. Det var aldrig min mening. Jag försökte bara ha kontroll på allt annat. Det som egentligen inte spelar någon roll."



Hur har jag kunnat tro att allt annat runt om är så mycket viktigare än mina nära och kära?

Flingorna dalar fortfarande ner, och ännu har jag tid kvar att ta tillvara på mitt liv.
Ännu finns det tid att njuta av nuet.
Carpe Diem!