CiNsO

Är det inte typiskt så säg.
All form av uppvaktning avsade jag mig, då jag endast önskade en lugn och soft kväll med familjen. Mina dagar är normalt extremt trötta, men idag har det inte varit ngn lek!
Ögonen har knappts hållts uppe och tårarna bara rann och rann.
I början var barnen ganska skärrade av att mamma deras bara grät, men när de insåg att jag faktiskt förde normala - om än mycket sega och trötta - konversationer, trots att tårarna rann längs mina kinder... så slappnade de av lite.

Helt sjukt hur kroppen fungerar när man är så trött.
De äldre kidsen roade sin syster och assisterade sin mor, när hjärncellen hennes vägrade att samarbeta (åldersprotest tror jag) tills deras far kom hem och hjärncellen kunde stängas av helt.
Middagsingredienser inhandlades och maken gjorde supergod mat.
Phipi satt i mitt knä och klämde läpp, och de andra barnen dukade bordet.
Efter god mat, underbara familjsamtal och ett (ok, två) glas rött så dunsade vi alla ner i en hög i soffan och bara myste.

Ute fortsatte snön dala ner och kvällen blev, trots trötthet, alldeles alldeles precis så som jag önskade.

♥ Kärlek ♥