Så sant!
Mitt minne försvann, och fobier av alla dess slag drabbade mig.
Jag har skrivit om det i bloggen förut, men begick ett stort misstag när jag trodde jag återhämtat mig.
Man blir aldrig fullt återhämtad.
En bra jämförelse är alkoholism.
En "botad" alkoholist, kan inte dricka alkohol.
Har man en gång blivit utbränd, så klarar man inte längre av stress.
Att ha många bollar i luften, ses ofta i jobbsamanhang som något positivt. Men för ens om varit utbränd, är det ödestigert att ens försöka sig på det.
Man måste hela tiden vara på sin vakt och undvika situationer som lockar fram stressen samt VILJAN att belasta sig själv med mer än ett projekt åt gången.
Iaf oförberett.
Det tog mig 8 månader sist att komma tillbaka till arbetslivet.
8 mån av mitt liv.
I krashen förlorade jag så många minnen, och så mycket av mig själv att jag får ångest bara jag tänker på det. Minnen jag aldrig får tillbaka.
Minnen som bara lämnat ett stort tomrum efter sig.
Det är blankt.
Som en urblåst hårddisk.
På sista tiden har jag, i tron om att jag gjort saker organiserat och välplanerat, tagit på mig alldeles för många projekt. Njutit av att kunna ha många bollar i luften igen, samtidigt som det sakta gått upp för mig att jag tappar dem en efter en utan att kunna plocka upp dem igen.
Men den här gången är jag inte ensam.
Den här gången var det någon som såg vad jag höll på med, och som fick mig att fundera på vad jag sysslar med.
Tack!
Nu återstår det bara att sakta ta mitt förnuft till fånga och sjunka tillbaka ner i det hörn jag skjutit fram ifrån... och inse, att platsen där framme i frontlinjen.... den är inte till för mig.
Och det kommer den aldrig bli.
För min plats är här.
Precis här där jag är.
Och det första jag måste göra, är att erkänna mig själv.... I´m heading down the same road again.
Jag kan rekomendera en mycket läsvärd blogg, när det gäller att genomgå en förändring av sig själv.
Att komma till insikt.
- JulieAnna
kickar från mig te dig ..Ett ständigt sökande efter kickar kan göra oss till liderliga svin, det enda viktiga är att dendriterna skickar lite dopamin...va mä förr..kram
Yep... de berömda kickarna....
Det tar tid att lära känna sig själv, sin kropp och alla dess signaler.. men skönt att du är på väg dit. Kanske även en annan borde se sig om en extra gång... Varma kramar skickas till en superfin person!!!
Jag blir starkt berörd av ditt inlägg. Tack för att Du lyssnar - men ännu viktigare - att du lyssnar på Dig själv. Det visar att Du har modet kvar.
Den jämförelse du gör med ett missbruk, har jag själv gjort många gånger. Det är helt sant som du säger.
Du kommer att stå i frontlinjen - i DIN egen frontlinje. Där du gör saker i Din takt och där du inte slänger upp fler bollar än du kan ta emot.
Och blir det bara en boll - eller ingen alls, så spelar faktiskt ingen roll det heller.
Kram Gumsan - jag finns här.
Du vet var jag finns om det är något
Det var det jag misstänkte, att man aldrig blir till 100% återställd...Även om min "vägg" inte såg precis likadan ut, inte kom så plötsligt utan mer gradvis, men jag har hållit på och halkat omkring fram och tillbaka i snart 10 år nu, tror jag...
Ska fortsätta läsa lite i din blogg nu:)
