CiNsO

Jag tror minsann att jag börjar vänja mig en aning vid mörkret. Nyligen var jag ute med dogsen och slogs av den underbart stjärnklara himlen.
Inget jag tidigare tänkt på ... men vägbelysning förstör verkligen det magiska skenet.
Strålarna verkligen gnistrar mot frosten i gräset och kylan naggar lite i kinderna.
Underbart härligt!
Love it!

Bortom åkern skäller och ylar Jussi så det ekar och skrämde skiten ur Bebis som genast kom kutande och ställde sig bakom mig. Skrattade så jag kiknade. Tror att jag ska döpa om henne till FegisBebis.

Alltid när kidsen gått och lagt sig, och tystnaden sprider sitt eko genom huset... så får jag sådan enorm längtan efter en rask promenad i ensamheten... men ... trots att jag inte är lika skraj av att vara på tomten efter mörkrets inbrott, så har jag ingen större lust att bege mig ut på skogsvägarna för promenad.
Galet att kommunen anser att kidsen skall gå den långa vägen (ca 40 min i "barn"takt) i BECKSVART mörker fr o m nästa år....

Maken somnade en stund, och jag lät honom sova lite medans jag plockade undan i köket. Nu har han vaknat och putsar klart efter mig. Inte för att jag tycker det behövdes... men han tycker det, så han får väl hålla på :-)
Lofi... inte många karlar man kan roa med en disktrasa.... haha