Ur barnamun!
Det är i många fall inte så lätt att styra exakt hur och vad som skall komma ur käften på kidsen när de väl öppnar dem.
Inte heller tror jag att det är lika många som, liksom jag, väntar med fasa när min son öppnar just sin mun.
Allra helst om han har sina "full i fan" ögon låsta på en person eller så.
Men ibland kommer det även när man minst anar det.
Utan förvarning.
Då är jag ganska så glad över att inga främligar är i närheten.
Ex:
Mina barn får inte säga "Neger".
Det är ett ord, som har negativ klang på människor med mörk hudfärg.
För att beskriva skillnaden mellan färgade och vita, så har min son helt sonika valt ordet brun.
En dag när vi sitter och zappar på tv, så stannar jag upp vid "Fresh prince i Bel air".
De flesta VET vad det är för serie.
Min son hoppar till och utropar entusiastiskt till sin syster:
- " Jaaaaaaa!!!!! Det är den här serien!!! Den är jätterolig och full av sådana där bruna!!!"
!
!
Trots att jag VET att han inte gör ngn skillnad i människovärde... och skulle det isf vara åt något håll så är det till det bättre och bra mycket roligare människor.... så sjunker jag ihop, blundar och är ytterst tacksam över att vi satt instängda i cribben.
Värre var det när Emilia var liten....
Hon talade knappt, så vi hade inte brytt oss om att säga varken bu eller bä om olika hudfärger som finns.
En dag kommer hon springandes från tvn, helt uppspelt!
- "Pappa! Pappa! Kom! Titta! Apa! Apa på tv!!"
Maken går dit i tron om att det är ngt djurprogram eller så... .men upptäcker till sin fasa att så inte är fallet.
Det är Ricki Lake på tv.
Med färgade i panelen.
Åter igen... väldigt glada över att ingen annan var i närheten.
Än så länge har det inte inträffat ngt så att det funnits folk i närheten som kan ta illa upp av deras uttalanden... men jag hoppas, och jobbar innerligt på att jag lyckas få dem att säga färgade åt alla som inte är lika bleka som vi.... eller ja, som jag menar jag.
Jag är blåvit.... kidsen är gulbruna.... eftersom far deras är ju faktiskt från en vackrare nyans i sina gener....
Inte heller tror jag att det är lika många som, liksom jag, väntar med fasa när min son öppnar just sin mun.
Allra helst om han har sina "full i fan" ögon låsta på en person eller så.
Men ibland kommer det även när man minst anar det.
Utan förvarning.
Då är jag ganska så glad över att inga främligar är i närheten.
Ex:
Mina barn får inte säga "Neger".
Det är ett ord, som har negativ klang på människor med mörk hudfärg.
För att beskriva skillnaden mellan färgade och vita, så har min son helt sonika valt ordet brun.
En dag när vi sitter och zappar på tv, så stannar jag upp vid "Fresh prince i Bel air".
De flesta VET vad det är för serie.
Min son hoppar till och utropar entusiastiskt till sin syster:
- " Jaaaaaaa!!!!! Det är den här serien!!! Den är jätterolig och full av sådana där bruna!!!"
!
!
Trots att jag VET att han inte gör ngn skillnad i människovärde... och skulle det isf vara åt något håll så är det till det bättre och bra mycket roligare människor.... så sjunker jag ihop, blundar och är ytterst tacksam över att vi satt instängda i cribben.
Värre var det när Emilia var liten....
Hon talade knappt, så vi hade inte brytt oss om att säga varken bu eller bä om olika hudfärger som finns.
En dag kommer hon springandes från tvn, helt uppspelt!
- "Pappa! Pappa! Kom! Titta! Apa! Apa på tv!!"
Maken går dit i tron om att det är ngt djurprogram eller så... .men upptäcker till sin fasa att så inte är fallet.
Det är Ricki Lake på tv.
Med färgade i panelen.
Åter igen... väldigt glada över att ingen annan var i närheten.
Än så länge har det inte inträffat ngt så att det funnits folk i närheten som kan ta illa upp av deras uttalanden... men jag hoppas, och jobbar innerligt på att jag lyckas få dem att säga färgade åt alla som inte är lika bleka som vi.... eller ja, som jag menar jag.
Jag är blåvit.... kidsen är gulbruna.... eftersom far deras är ju faktiskt från en vackrare nyans i sina gener....
Kommentarer
Trackback
