CiNsO

Min make och jag disk ofta om huruvida vi kan flytta ut redan nu, eller inte.
Varje gång går jag ifrån disk som en grymt dålig förlorare.
Snarare kanske som ett barn som inte får sin vilja igenom!

Sist handlade det som Sportlovet.
Jag är hemma.
Kidsen är lediga.
Vi vill ut till stugan.
Men maken jobbar... så icke!
Platt fall. Blankt nej!
WTF!!

Jag blir arg, ledsen och känner mig som ett barn som just begränsats av sin förälder.
Maken anser att jag inte får vara där med kidsen själv, OM något händer.
Men jag anser, att även om något händer när vi är här... så är det ingen garanti att någon är hemma iaf!!
Enda miljöombytet han godkänner, är om vi åker hem till någon.
Syrran eller mamma& pappa.
MEN JAG VILL VARA SJÄLV!!!

- Det får du inte
- får jag visst
- Nej
- Jo, får jag visst!!
- Nej
- Jo, får jag visst! Du bestämmer inte över mig!!!
Och så bryter jag ut i hysterisk gråt.
Galet... för jag får fortfarande inte åka ut till stugan på sportlovet.....



När jag i söndags berättar om incidenten för mor min... så säger Emilia till Oliwer:
- "titta... nu kommer mamma börja gråta igen"
... och så tittar båda på mig och flinar....
Jag känner mig mobbad här... FET, gravid och mobbad!
Vänta bara tills jag inte längre är gravid! Då ska jag ta vattenslangen och spruta dem fulla med kallvatten. Jag ska gömma mig bakom husknuten när maken komma hem och sedan ösa kallt... iskallt... vatten på även honom.
Hämden är ljuv!!

Jag är så fruktansvärt less på att bo inneboende, och tror inte jag kommer ha folk på besök på minst ett år efter vi flyttat (skämt åsido). Besök är en sak....

Samtidigt är jag rädd för de argument som komma skall... när Philippa väl kommit ut.
Vad händer om maken inte tycker att det är smidigt att flytta ut innan huset är klart, men kidsen och dyl.
Då dör jag!!

Och Philippa???
Jo hon verkar ju helt ha ändrat sig.
Gör det jobbigt för mig... men inte fan kommer hon ut inte!!