Bommer...

Emellanåt får man sig då och då ett och annat uppvaknande.
Vissa är ok, och vissa är mindre trevliga.
I dag var en sådan dag, och jag skulle väldigt gärna vilja säga att det var en trevlig upplevelse, men så var inte fallet. Inte heller var det en otrevlig upplevelse, utan snarare som Ah.... det borde jag ha vetat.

Meeen... nu vet jag.
Somliga är visst bättre på att bita ihop än jag.
Vilket gör mig till en otacksam liten bitch som borde vara tacksam istället för att önska något annat.
För gud förbjude att det skulle kunna vara sant det jag säger... gud förbjude (och han existerar ju inte ens) att det verkligen finns en punkt där tacksamhet går över till något annat...

Tacksam... det är jag.. men det betyder inte att jag tycker det är mindre jobbigt.
Att jag längtar mindre till framtiden och önskar det skulle gå fortare än det gör.
Det ändrar inte det faktum att jag önskar att det fanns en möjlighet för mig att slippa detta 24/7... kanske kunna göra andra saker som JAG tycker om....

Att det var lät så hemskt visste jag inte, men heller vet inte någon annan hur det är 24/7 med samma saker, samma upplevelser, samma kommentarer mening för mening.... samma tysta brist på kommunikation, samma totala brist för respekt inför min roll i det hela.
Men... varför lyssna på mig, jag klagar ju alltid bara.

Just nu känns det jättejobbigt, och jag ville prata om det... men det var för känsligt, gick inte att tala om det utan att det kom ett mycket hårt mothugg som fick mig att vakna upp och inse hur det verkligen ligger till.

VARFÖR väntar jag?
Jag bestämmer väl om mitt egna liv.... eller?
Min egna tillvaro.... den blir vad jag gör den till.... eller?
Alla andra tar ju egna beslut.
Det är ju bara att jag gör det JAG vill, så kan andra göra som de vill... jag behöver inte göra som andra tycker är bäst... eller?
Det är ju min kropp. Det är jag som mår dåligt av det.
Sen om någon annan inte hinner med så är det ju inte mitt problem!
Och nu har jag heller ingen sympati och kan prata om det.
Bommer!

Men nu skiter jag i det.
Jag vet inte om jag kommer ha ork att göra något åt det, och jag vet faktiskt inte om jag vågar heller.
Men det var inte så här det var tänkt... och även om alla andra fortsätter med sin vardag... så kan jag inte längre göra det. Jag har inte kraft längre till det.
Jag fasar för en sak. Och det jag fasar för brukar ha en tendens att ske...

Maken ligger just nu och talar i sömnen...  låter inte som en rolig dröm.
Vanligtvis skulle jag väcka honom och se till att hans otäcka dröm försvinner... många gånger av ren nyfikenhet om drömmarna oxå.... men denna gång... efter ikväll... får han stanna i sin mardröm.
Det är det minsta jag kan göra av tacksamhet.

Eftersom det är så lätt att hålla sig vaken hela nätterna när man spelar, men svårare när man ska vara på förlossningen eller en sådan simpel grej som att konversera, så får vi se om jag är på humör att väcka någon när det är dags... eller om jag helt sonika skiter i det och fixar det själv!
Fuck this shit!!!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0