Yep, så blir det!

De vakna timmarna nattetid, när allt är tyst runt om så de sovandes kan fortsätta sova, har jag många timmar på mig att fundera.
Det som gått genom min skalle nu om och om igen är: Hur pass skadligt är detta egentligen för Philippa?
Kan jag, eller kan jag inte, fortsätta röra mig trots att jag får värkar och sammandragningar?
Har jag, eller har jag inte, påverkat livmodertappen?

Nästa läkarbesök, såvida det inte sker akut till förlossningen, är den 8/12 och då först får jag veta om det är lika som förr, förändrat till det bättre eller till det sämre.

I mina ögon, så borde jag ju likaväl kunna ligga i sängen ute i stugan och njuta av miljön där ute... än att ligga här ensam (ensam skulle jag iofs vara där ute i skogen oxå, men frivilligt) i skyffet och känna mig som en börda för alla.
Utan att få göra ngt alls som jag tycker om....
... eller kan jag börja göra lite saker?

Jag skulle vilja uppfinna en undersökningsmetod (nej, tänker inte skaffa mig en ultraljuds stav och köra upp... tror itne det är bra) där jag kan se om det påverkar eller inte.
För det skulle vara jävligt nice att vara delaktig i livet utanför, bland de vanliga döda. Kanske spela ngt spel eller så med kidsen... åka hyra film... äta ute lokalt... köra bil korta sträckor...
Det är svårt att förstå, hur mycket man kan sakna det i vardagen man annars tar så förgivet.

Helgen analkas, men jag misstänker att jag trots arbetsbefriad make, blir ensam mestadels iaf.
Jag hatar min säng.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0