Allt och inget

Allting som blir en upprepning om och om igen, blir automatiskt alltid tråkigt.
Man kan dock ibland blicka tillbaka när man tagit sig ur det och skapat nya vanor, och se tillbaka på det som ngt kul och värt att minnas possitivt.
Så... summa sumarium:
 I skedet för upprepningen är det tråkigt. Det är det enda som existerar... det tråkiga.
Men blickar man tillbaka, så minns man oftast det som var roligt... och det tråkiga förträngs.
Hur kommer det sig? Varför kan man inte få ha det tvärtom.
Bra när man är i det, tråkigt när det är över.
Borde vara mer logiskt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0