CiNsO

Trött så in i helvete, och jag kunde verkligen förstå Oliwers trötthet, gäspningar och vridningar när vi var på utv samtal.
Så trist.
Fast ändå inte. Givande faktiskt... men ok... trist.
Skrapade ihop en del vuxenpoäng där iaf.
Gäsp.

I dag hade en unge kallat honom för tjockis igen.
Som den utomordentliga mamman jag är svarade jag helt enkelt och moget:
- Vi kan träna bort vårt hull med tiden, deras hjärnor kommer alltid vara desamma.
Och så visade jag lite hur slappt, återanvänt fett ser ut (min mage) i jämförelse med hans mag.
Fick honom till skratt iaf, men hur länge kan jag snacka ur situationen?

Om det fanns ett sätt att skydda honom från alla snorungars onda tungor... så skulle jag göra det.
Barn är barn. Och barn är elaka.
Fruktansvärt elaka!