torsdag...

Nej, jag vet att det inte är torsdag i dag, men jag tänker skriva om torsdag iaf.

Nu på torsdag... den som kommer, var det tänkt att jag skulle gå med några tjejer och käka på fonduehuset (eller vad det heter). En liten fördrink, och sedan trevlig middag. Detta blev bestämt och bokat sedan långt tillbaka.
Men icke.
Jag jobbar till 19, och skall sedan ta mig därifrån kommunalt in till stan. Även om jag skulle ta bilen, så är jag inte inne i stan förrän runt 20:00-20:30 och då är bordet reserverat till 19.
Det har varit fullt ös sedan vi kom hem från Finland och jag pallar verkligen inte att stressa så mer. Dessutom känner jag mig själv (stockholmsfobi) och kommer säkert krocka (igen) när jag parkerar... om jag skulle ta bilen.

Nej, det får bli en annan dag.

*************************************************

Igår var jag lite ... upprörd.
Bevisligen besitter jag lite typiskt kvinnliga hormoner som har en tendens att göra mig deppig emellanåt.
Vissa skulle kalla det självömkan, men jag tror att många människor skulle må bra av att emellanåt fundera över hur andra uppfattar en som person. Inte bara gå omkring och tro att alla gillar en och att man är störst bäst och vackrast.

Då menar jag inte bara den här .... falska är fel ord... påklistrade kommentaren som brudar kör med:
-"Aaaahhhh (mycket ljus stämma), men du som är så snygg, smal och underbar"
Nu talar jag väl kanske inte direkt om de exakta orden, men det här är en typiskt tjejkommentar till en annan polare. Trodde man skulle slippa det vid denna ålder, men icke.
Ljudet låter lite annorlunda.... men det har samma mening och baktanke. Lyfta upp kompisen, med ord som är totalt överdrivna.

Jag har inte så många polare. Skulle få tuppguck om jag var omringad runt brudar....
Mestadels är det inget jag lider av heller, utan skulle mer än gärna flytta ut till skogen så jag dagligen slapp anstränga mig inför allt jag hatar (woohooow... antar att deppen sitter kvar lite ännu... ).
Men emellanåt funderar jag på varför det är så?
Hur är jag i andras ögon?

Idag, vid min ålder... så ber jag hellre folk fara och flyga eller förklarar att jag är inte en rolig person. Umgås med mig, och ni får verkligen hela paketet.
När jag älskar så älskar jag mycket djupt.
När jag hatar så hatar jag med en kraft som nästan ger mig huvudvärk av bara tanken på vissa personer.
MEN.... hata är ett starkt ord, och man kan aldrig hata någon, som man inte älskat.

Det finns inte en enda person i min omgivning, som jag inte haft duster med. Där det inte blivit helt och totalt kalabalik när jag säger vad jag tycker och tänker. Inte en ... enda ... person.
För varje besvikelse så svär jag och lovar mig själv att aldrig lämna den sidan öppen igen.
Så jag spelar med. Är den person, som personerna runt mig målar upp mig som (för främlingar).
Bara med vissa kan jag vara mig själv.
Det är en juste lösning.... jag behöver inte förklara mig, umgås eller vara social.
Bara le.... nicka.... och hålla med.
Men den lösningen funkar inte i längden,och så exploderar jag.
Folk som då är vana vid att jag går att behandla hur som helst, backar och blir förvånade.

I vissas ögon har jag det bra.
Jag kan mycket, och jag har kommit långt och gått igenom mycket i mitt liv som gör mig till en starkare person, trots att det sätter sina spår. För mig är inget omöjligt... jag är rak och säger vad jag tycker och tänker.
I vissas ögon har jag ingenting. Jag är elak, korkad (ofta av en person jämförd med en "dum blondin") och har absolut inget av värde att säga. Jag ska dumförklaras inför andra, och skall ofta målas upp som den "sämre", "svarta fåret" osv osv.

Jag är även en person som inte alltid berättar vad jag gjort.
Jag ringer inte runt till hela världen och säger hur jävla bra jag är.
Jag har hela tiden trott, att folk ser med egna ögon och påverkas inte utav andra.
Men så är inte fallet.
Det är långt ifrån så.
OM man inte talar om för andra vad man gör, direkt när man gör eller har gjort det... så är det ingen som vet.
Många gånger, så är det andra som tar åt sig äran. Och det låter bara som en massa "egoistiska" förklaringar när du sedan försöker säga hur det verkligen var...

Jag har oxå, även om jag kan skriva av mig i bloggen... och min tidigare blogg, levt med den tron... att om det är ngt... så tjänar man inget på att gå runt och snacka illa om folk till ALLA (jag öppnar bara avfallsbrunnen inför min syster... när den är tömd, så mår jag bättre).
Jag har trott, att om man gör ngt sådant, så slår det bara tillbaka på en själv.
Men så ÄR inte fallet. Om du håller tyst om sanningen, så är det bara lögnen som kommer ut.
När du sedan stöter på det som sägs, så är det redan försent.

Det här är tankar som går igenom min skalle.
Vilka av dem stämmer?
OM jag alltid blir dömd för skitsnacket. Folk alltid tror på dumförklaringarna.
Är det så jag är?
Ska jag piskas till tystnad, tills jag lugnt bara följer efter alla andra?

Hell no!!!!!
Jag ska mata in i min skalle, tills jag tror på det själv
(för just nu är den känslan lite...hrm... svag):
JAG BRYR MIG INTE OM VAD ANDRA TYCKER OM MIG!
Jag är inte den som inte är "värdig" er, Ni är de som inte är "värdig" mig.
Jag är inte störst, bäst och vackrast (som ni) utan jag, är helt enkelt jag.

Så... nu tar jag min snuttefilt, min kudde och knatar iväg i min pyjamas in till en mörk vrå där jag sitter och hatar alla tills jag byggt upp min mur (den som gör att ingen kan såra mig) igen.

Kommentarer
Postat av: DD

OJ!



vilket inlägg....



På ett sätt håller jag med om att falska överdrivan kommentarer kan man leva utan, men att be folk dra åt helvete och bli enstöring...njaaa...jag är en social liten jävel jag.



Tur att vi alla är olika.



Vad menade du med din fråga föresten?



2008-09-23 @ 13:43:37
URL: http://devilshlydivine.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0