CiNsO

Tårarna vill inte sluta rinna och jag önskar verkligen att mitt liv sett annorlunda ut.
Varför just jag?
Varför kunde inte jag få vara som alla andra?
Varför skulle jag jobba som jag gjorde, så det ledde till utbrändheten?
Varför skulle jag ge så mycket, och förlora så mycket?

Hade inte mitt minne varit mer värt att ha idag?
Hade det inte varit mer värt att möta alla andra med ett leende på läpparna utan att ens anstränga sig för det?

Det jag förlorade av mig själv, börjar jag nu undra om jag någonsin kommer få igen.

Vet ni hur det är, att höra folk berätta saker om en .... och inte minnas det?
Vet ni hur det är, att tala... och mitt i meningarna tappa minnet om vad det är du talar om.

Nej.... den som inte varit där, vet inte hur svårt det är....

Emellanåt funderar jag verkligen på om det är värt allt det här......
Jag har gått från en person som alltid blir tillfrågad, den som alltid rättar och vet vad som skall göras.... till en person som ses som en "dum blondin".