CiNsO

Athene älskar gräs.
Inte att äta utan att ligga i det svala gräset bakom ett träd.
Hon tar sats... så mycket hon orkar och rullar sig, ålar sig och njuter av svalkan.
Medans hon gör detta så skall man gärna klia henne på magen.

Vi gjorde så idag, på promenaden.
Hennes näst sista promenad.
Vi gick upp till ängen, ca 150m från vårt hus.
Väl där söker hon upp den svalaste platsen under en hängbjörk och rullar sig.... ålar sig och det är nästan så man kan se hur ett leende söker sig fram på hennes annars så hängiga, gosiga läppar.
Hon njuter.
Hon är inte smärt och smidig, så det bli inte så många rullningar.
Men jag sätter mig bredvid henne och vi sitter där i gräset och bara njuter.... ett bra tag.
Fåglarna kvittrar, gräset doftar härligt gott som bara nyklippt gräs kan göra och jag masserar hennes ömma muskler försiktigt.

Efter en stund reser hon sig och vill hem.
Törsten blir för stor för henne och jag ser att hon är kluven mellan att gå in och dricka, eller stanna kvar ute i det sköna gräset...
Törsten vinner. Vi går in....

Jag hoppas att hon, när hon somnat in för gott... finner sin svalkande skugga under någon björk och kan ligga där hur länge hon vill utan att lida av smärtan, utan att känna törst eller hunger.
Att hon kan springa fram och tillbaka som hon önskar, på en grönskande äng som doftar av blommor och gräs.
Jag hoppas hon äntligen slipper lida mer.
Jag önskar jag kunde ge henne allt detta, samtidigt som hon fortfarande fanns kvar hos oss... för alltid.