Är livet verkligen värt det?
Som vanligt efter undersökningar med "kläm och känn" så är dagen efter näst intill orörlig.
Tårarna rinner till och från och kroppen vrider sig i smärta.
Denna gång, hos läkaren, fick jag ju inte direkt veta ngt som gör mig bättre till mods. Men det kommer utredas. Inte utredas för att fastställa utan utredas för att avfärda.
Först provtagning, sedan reumatikertest och efter det... som sista instans. Smärtklinik.
Men smärta i kroppen och läkarens ord "Det verkar som om det är ngt du kommer få dras med resten av livet" samt vetskapen om att det med åren blir värre... gör ju inte direkt att jag ser fram emot mitt framtida liv.
Då kan jag likaväl skjuta mig på fläcken istället......
Men jag ska inte tappa stinget, för då rasar hela min tillvaro.
Jag har bara ett liv, och det är upp till mig hur man ska leva det....
Hade dock varit enklare om jag skulle omvandla hela mitt liv pga en olycka som gjorde mig invalid... men att vara tvungen att avstå från allt det jag älskar att göra.... bara för att kunna leva på tabletter.... Vad är det för liv?
FUCK! If you´re gonna hit me, HIT ME HARD INSTEAD!!!!
Kommer jag verkligen hinna få det liv (kvalitetsliv på landet) som jag önskar, medans jag fortfarande är "brukbar"???
Tur att min kära vän och hennes familj kommer över i kväll. I alla dessa år, så har hon alltid funnits där. Alltid.
När någon av oss gråter, så gråter vi tillsammans.... även om vi inte alltid står sida vid sida.
En sann vän, är den man kan tala med på samma sätt även om det gått lång tid sedan sist. När man då talar.. så behövs inte ursäkter eller bortförklaringar till varför man inte kunnat träffas, utan vi tar istället tillvara på den tid vi har.... då vi inte vet när vi träffas igen.
Men vi vet båda, att den andre alltid finns där.
Till skillnad från andra....
