Sanningens ord!

Vissa saker kan verkligen göra mig arg.
Mycket arg.
Så där arg, att man snarare är MER ARG på att man blir arg och även slösar energi på att vara arg.

Jag har nog med att göra än att bry mig om andras lögner och låtsas världar, men även så svårt att tyst se på... inte bara hur man förstör sin egna värld, utan även hur man förstör de "nära och käras" värld.
Gör man det medvetet, eller lever man så inne i sina egna lögner att man tror att ingen ser?
Att ingen hör?
Så rädd att förstöra den perfekta lilla tillvaron som från början är uppbyggd på en ynka ynka liten lögn, som sedan under flera år matats med fler lögner och högarna under mattan är så stora att det förvånar mig att man kan missa dem. Dra in fler och fler i sin egna lilla låtsasvärld, för att rädda sitt egna skinn trots vetskapen om att De i slutändan bara kommer bli sårade.
När det inte längre bara en liten lögn... utan snarare en livsstil.

Vid varje konfrontation brer man på mer smör på mackan, varierat med rätt pålägg, för att släta över det med nya lögner. Och lämnar det sedan i tron om att "så, nu har DET lugnat sig"....
... Men om sanningen skall fram, så är det bara att man HÖRT hur lögnerna slinker sig ut, och att man är så jävla less på att bli matad med dessa lögner att det liksom kvittar. Snacka ur, gör så att det känns bättre för dig....
... Bara grejen att du väljer lögnen framför sanningen, visar klart i vart vi står i vår relation!

JAG vet om det.....
och det är inte anledningen till lögnerna som gör mig lika arg som just det faktum att du använder dig av dem. Vad är det som orsakar detta beteende?
Tycker man att man själv är så mycket bättre, att "sin egna lyckorus - även om det är baserat på lögner" är viktigare än andras lycka? T o m så illa, att man använder sig och "suger" lyckan ur folk, för att sedan gå vidare till nästa när det inte funkar längre?
Är man så egocentrisk, att det i slutändan bara handlar om en själv?
Oavsett om det är en främling eller en närstående.

Så hemskt är det, men ack så många som agerar så.
Jag vet inte om det är för att det är nära som det märks extra mycket, eller om det är för att de värsta höll sig närmast.

Lögner sårar.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0