CiNsO

Den som väntar på ngt gott väntar aldrig för länge.
Men jooooo.... nu har mitt tålamod för länge sedan tagit slut.
Väntan är extremt olidlig nu när det är inne på sista spurten.
Sparkarna i magen har övergått till wobblande rörelser där någon försöker sitt bästa för att tänja ut utrymmet... som inte går att tänja ut mer...

Jag är sååå otålig på att gå vidare till nästa steg.
Förbereda oss för nästa instans.... och så fruktansvärt less på att bara vänta.
32 dagar kvar, och så här i efterhand misstänker jag att någon slempropp var det inte på tal om... HOPPAS jag iaf....för annars är hon ju inte skyddad som hon borde.
För ut tänker hon ju bevisligen inte komma än på ett tag.

Om några min ska jag förbereda mig för att åka ner till BVC och ytterligare en undersökning. Jag ska då även passa på att fixa ett till handleds skydd, eftersom båda händerna nu svullnar på nätterna och domnar bort. Även dagtid.

Har fått klagomål på att kidsen väsnas på morgonen... och att det önskas att de plockar fram sina kläder kvällen innan.
Jag håller med om att de ibland kan väsnas, men för att vara barn... så är de extremt tysta på morgonen, gör det de ska och går sedan ner.
Max 10-15 min är de där uppe efter att de har duschat. Mer tid har de inte... då kommer de försent.
Men, det är fullt tillräckligt för att vara störande för den som ... ja, sitter uppe hela nätterna... går upp vid 9-10 tiden och tittar på os hela dagarna.....

Jag har talat med kidsen, och de kontrade då i morse med att ställa klockan på 06.00 (ah.. just det, Emilia får inte ha en egen väckarklocka längre heller... för det väcker dem...) gå upp båda två och ställa till med världens bråk på nedervåningen.
Ett bråk som t o m hade fått mig att gå i taket.
...
Det lustiga är dock.... att det är inte det minsta störande med två hundar som rusar upp och lever runt i deras sängar innan de somnar om igen.... Hundarna ok, barnen inte ok...
Ekvationen är för mig ... förbryllande, men jag får ta seden dit jag kommer... och helt sonika på allvar börja fundera på att flytta in HELA familjen här inne i trånga criben istället.
MY GOD!! Kan hon komma ut någongång.... så vi kan flytta ut till stugan....

Emilia ringde mig idag på lunchen... tjejerna stöter ut henne igen.
Hon hade gömt sig i skogen och grät hysteriskt.
Känner så väl igen det där... man duger när de andra är upptagna, men blir lämnad ensam för det mesta.
Det svider, men gör mig glad över att hon snart slipper det där.
Glad över att hon får en möjlighet att finna egna nya vänner... där de stroppiga snobbiga brudarna istället är de som är utstötta.
Jag försöker gång på gång påminna henne om vad tjejerna gjort, men när de ringer och vill leka... så är det ju svårt att säga nej.
Den tjej som är värst, förvånar mig faktiskt... då hennes föräldrar är så himla mjuka och goa människor...
Stackars min lilla flicka....