CiNsO

Jag fick frågan igår, hur jag mår... vad som har hänt.

Nog för att jag har min värk utan diagnos, men jag kunde inte svara annat än att jag är gravid.

På tjocken.... har bulle i ugnen.

Inte sjuk.

Jag är inte sjuk... jag är nog bara den klenaste människan som existerat i hela Europa.

Ändå har jag samma symtom som när man är sjuk.

Det pinsamma i det hela, är att jag inte kunde säga hur jag mår i dennes närhet. Då deras familj är drabbad av så mycket värre och de kämpar på. Ser varje ljusning för vad det är... just en ljusning.

Om jag bara hade en läkare som lyssnar på mig :-(

.

Morgonen började med smärta i magen/underlivet och jag funderar återigen varför det ska vara så. Denna gång var det kraftigare än tidigare.

"Känn inte efter så mycket" säger en del.... men är det lätt när det kommer som ett slag i magen, och jag inte kan annat än att böja mig ner och skrika rakt ut.

Minst en gång om dagen kommer det....

Bebisen tar bevisligen inte illa vid... men betyder det då att jag inte ska få reda på varför det är så och vad det är jag gör om det är jag själv som framkallar det i olika ställningar.

Sitta rakt vet jag att jag inte kan. Så det gör jag så lite som möjligt.

Rörelser där jag behöver böja mig ner ända till golvet likaså.

.

Kylan ute har framkallat värk lika snabbt som den helt plötsligt plockade fram frosten.

Men jag kan leva med det... om jag får hjälp.

I dag ska jag träffa läkaren 10.20 och jag ska ta upp Dopaminbrist med henne. Misstänker att det inte är ngt man kan göra ngt åt nu när jag är gravid... men kanske att jag kan få ta prover, tester så jag vet när bebis kommit hur jag ska kunna få ordning på mitt liv... slippa värken, depressionen som ingen läkare tycks finna något fel på.

.

Det är inget fel på mig...

Jag är efterlängtat gravid.

Ska äntligen flytta till landet som jag drömt om sedan jag var liten.

Ska gå hemma med barnen och bara vara mamma i minst fem år.

Som jag skrev i tidigare inlägg, så har jag ALLT att se fram emot och glädjas med....

... men ändå tycker jag att livet är så surt.

Fy fan ... det kan man kalla otacksamhet.

.

Jag har massor av saker att skriva om... men nu slutar fingrarna att följa mina hjärnvågor... så jag får skriva igen sen.