CiNsO

Mini är väldigt söt och rar.
Hon är charmig och rolig.
Ett riktigt sötsnöre.

Det var Emilia och Oliwer också när de var små. Det är de fortfarande.
Deras uppförande var så exemplariskt, att de utan problem kunde tas med till restauranger eller teater redan i unga år. Många gånger fick de följa med sin farmor när hon uppträdde.
Det har t o m hänt att folk kommit fram och kommenterat deras uppförande när vi satt på restaurang.
För oss var det självklart att de skulle med om vi åkte någonstans.
De satt där de satt tills vi var klara.

Mini är det lite annorlunda med.
Vi har inte haft en lugn gemensam middag sedan den dag hon föddes.
A l d r i g i hela mitt liv att jag frivilligt åker med henne till en restaurang!
Det lilla hjärtat v ä g r a r sitta still och demonstrerar sin vilja med höga skrik och sparkar.
Hon kastar allt hon kommer över, och skall springa runt.

Vi var med Emilia hos tandläkaren idag.
Och blev ombedda, på ett mycket fint sätt, att gå ut från rummet.
Både av Emilia och av tandläkaren.
Förstår ni.... det går inte ens att ha med henne där.

Jag har funderat och funderat på vad 17 det är som är annorlunda, då mot nu.
Hur gjorde jag, rent praktiskt, med de andra två?
Eller... hur var jag då, emot hur jag är nu?

En sak är iaf säker.... jag får motion, och kommer aldrig mer vara den som stilla kan sitta och njuta av en middag tillsammans med andra.
Micron är ett faktum, och sällskap... ja det får jag ha när jag är inom ett område som är "Phipi säkert".

Vem bestämmer i huset?
Phipi såklart!