CiNsO

Nu är det stopp!
Dagtid alltså.
Phipi äter så fruktansvärt dåligt... Vill inte ha barnmat alls, utan allt skall göras iordning.
Om det ändå vore så väl att hon åt hemmagjord barnmat, så vore det en sak... men si det gör hon inte heller. Hon äter korv, makaroner och majs. Lite gurka och mellanmåls desserter om hon är jättehungrig.
Gröt har hon käkat ibland.
Tusentals barnmatsburkar har jag fått återvunnet genom att det "pruttas" ut eller spottas ner i hakklappen, så tillslut gav jag upp dem.
För dyrt.

För att försäkra mig om att hon ändå får i sig näring, så har jag gett henne välling som kompensation.
Men nu får det vara bra med det. Jag har nämligen listat ut att hon hellre tar välling än NÅGOT annat.
Och liksom ölmage för pappor, så får bebisar vällingmage.
Och med våra gener är det icke bra!

Så nu är det stopp, och idag var första dagen som var helt vällingfri!
Äter hon inte barnmaten får hon vara utan!!
Inte utan höga protester, men det gick!
Dessutom så var det första dagen som hon även endast fick sova EN gång ist för två (dvs första gången jag hade ork att hålla pipgrisen vaken.... ).
Så när jag förväntade mig att maken skulle kliva in genom dörren på sin ståtliga vita springare (eh) och rädda mig från det skrikande trötta monstret (älskade lilla bebisen) som envist klängde på min arm likt en apbebis samtidigt som jag lagade mat och lyssnade på alla hennes höga toner som kom ut tillsammans med tårarna.... fick jag veta att han faktiskt nämt för mig dagen innan (that would be yesterday) att han skulle bli senare än vanligt.

Vet ni hur det känns de här EXTRA minuterna som man inte förberett sig på?
För det var ju inte så att jag hade LYSSNAT på honom när han nämnde (ok, pratade och fick svar) att han skulle komma sent.

Det kändes som om jag hade ett helt dagis hoppandes på mina nerver och jag ser genast fram emot när studierna börjar.... asg....
Ser framför mig hur jag står och labbar med lillsnuttan i högsta hugg på armen.
Mwoa ha ha ha ha ha!

Nej.... skämt åsido.
Jag var inte alls uppstressad när maken kom hem.
Inte heller var jag det minsta otrevlig.
Att Katla och jag skulle vara systrar är fullkomligt befängt.
Och att jag skulle sluta med välling, två stycken middagslurar, hoppa sova middag själv, laga mat utan ingredienser, lyssna på högt skrikande bebis samma dag som maken skulle vara sen....
DET är absolut inte så mycket JAG!

God Natt!