CiNsO

Artikel

Jag ansåg att jag själv var sjukskriven under en lång tid när jag "gick in i väggen".
8 månader.
Sedan dess lever jag med ständig påminnelse om att det som var, aldrig kommer komma igen. Men jag lever inte med tron om att jag är "sjuk" bara för det.
Utan det är precis som en skada. Jag pressade mig själv så hårt under flera år, att min kropp tog skada av det.
Allt för en klapp på axeln, för lönen var banne mig inget att skryta med.

Dagligen lever jag med sviter som utbrändheten gav mig.
Eller... jag menar Den press jag lade på mig själv så jag blev utbränd.
Dagligen lär jag mig leva med min kropp och jag får dagligen kämpa och påminna mig själv om hur jag måste bete mig för att inte hamna där igen.
Jag klarar inte av NÅGON form av stress alls.
Känner jag att jag har energi och bokar upp mig på en massa sysslor, så faller det direkt.
Oavsett om det är "roliga" saker eller "måsten"... anledningen till det är oväsentlig, då den visar sig på samma sätt.
Värk i kroppen, så jag bitvis inte kan skriva på datorn ens.
Utmattning.
Enorm trötthet.
Irritation.
Minnesbortfall.
Så varje gång jag gjort saker, eller varit engagerad i något... så måste det efterföljas av vila.
Annars kraschar jag igen.

8 månader var jag hemma. I början helt oförmögen att ens ta hand om mina egna barn.
Jag glömde helt enkelt bort de saker som de behövde, för att min skalle inte klarade av att tänka på mer än en sak i taget. I början bestod det av att bara vara.
Men med tiden så behövde jag ändå göra saker, behövde komma tillbaka till livet. För ju mer jag satt och "inte gjorde något alls" desto mer "trög" blev jag.
Bitvis gick det för fort, och då var jag tvungen att backa tillbaka och börja om.

Först var det hemmet. Laga mat och hålla ordning på barnens "saker" (inte det materiella utan tider som skulle passas, mat tider, handla mat i affär och skola med läxor).
Jag kom på att djuren gav mig rutiner, som jag måste följa. Och mina marsvin växte i antal blev till uppfödning.
Började smått kunna ta in kunskap igen, och umgås bland folk.

När det gick upp för mig själv att jag aldrig någonsin kunde gå tillbaka till samma sorts arbete som jag hade innan, så tog jag ett lån för att utbilda mig till att kunna jobba med djur.
Kämpade mig igenom den och startade eget företag.
Periodvis fortfarande kämpandes med stressens negativa sidor.
För att få det ekonomiska att kunna gå ihop, drygade jag ut ekonomin genom att jobba natt med att dela ut tidningar 6 kvällar i veckan.

Det jag inte klarade av var när något kom i vägen för mina rutiner. Mina milstolpar var extremt viktiga för att jag inte skulle rasa ihop.

Jag är inte som jag var förr. Min personlighet har ändrats. Jag klarar inte av stress alls, vare sig den är privat eller arbetsrelaterad. Stora delar av min uppväxt är totalt borta ur mitt minne.
Men det är så jag är nu.
Det är JAG!
Det är den person jag formats till genom mitt egna agerande.
Men jag är långt ifrån SJUK!

Om jag hade kastat mig in i att göra allt på en gång, så hade det inte funkat.
Om jag inte insett att jag inte klarar av de saker jag en gång kunnat, hade det inte funkat.
Om jag hade gått hemma år ut och år in, så hade jag aldrig kommit så långt som jag har idag!
Jag hade min period när jag var "sjuk" och var därför sjukskriven. Men när jag vaknat upp lite igen så var det som att födas på nytt och börja om igen.
Då var jag inte längre sjuk.
Då hade jag varit arbetslös om jag valt att inte gå den väg jag gjorde.

Till skillnad från många andra som sitter och ger personer med år av sjukskrivning pga utbrändhet sitt medhåll, så ger jag personen i fråga medlidande.
Medlidande för att jag misstänker starkt att denna person tror att allt skall bli som förr.
Och tills det blir det, så är hon "sjuk" och ska ha rätt till att vara sjukskriven.

Med fem år som sjuksriven i bakfickan, har hon mer att kämpa emot än bara "utbrändheten".
För jag tvivlar starkt att hon dagligen sitter och stirrar in i väggen utan att ta sig för ngt.
Att hon inte skapat sig nya rutiner och ett liv som numera är baserat på att vara hemma.
Därför klarar hon inte längre av att lägga till den tid som ett arbete innebär, och hennes ork finns inte där.

Mentalt driver hennes ambition till att klandra sig själv istället för att acceptera den nya person hon numera är.
Men hon är inte sjuk.
Inte heller arbetslös, för hon har ett jobb.
Säkerligen är det inte hennes arbete i sig som gör att hon sitter i den sits som hon är idag, och inte heller var det jobbet som i sig utsatte henne för den stress som gjorde henne utbränd.
Det är kombinationen mellan jobb, hem och familj.
Pressen som hon, och andra runt om henne, lägger på henne.
Men familjen blir man aldrig sjukskriven från.
Den kommer alltid finnas i hennes liv, och den är där för att hon själv valt att gå den vägen.

Varför sätter hon sig inte ner och går igenom sina dagliga sysslor och rutiner.
Vad är det hon gör och inte gör?
Vad klarar hon av?
Varför säger hon inte upp sig om hon inte kan, och inte kunnat, gå tillbaka till jobbet hon tidigare haft?

Hennes yngsta barn är 4 år, och hon var sannorlikt gravid innan sjukskrivningen eller blev det strax därefter.
Om fallet är det senare. Så varför skaffar man sig ett barn till om livet redan är så stressigt att man inte klarar av det?
I tron att det skulle bli mindre stressigt och att man skulle få mer tid över?
Om det var som i det första fallet, så vet ju alla som varit gravida, att hormoner och nerver kan byta plats och återfinnas på ställen man inte trodde var möjligt.

Jag känner medlidande med henne. Tycker synd om henne för att hon inte funnit sin väg tillbaka på rätt sätt.
Jag känner medlidande med hennes barn, då jag vet hur en stressad mamma är.
Men samtidigt så funderar jag på varför Jag och andra personer i SE som betalar skatt, skall betala för hennes val och prioriteringar.
Nej, hon är inte berättigad sjukpenning. För hon är inte längre sjuk. Fem år som sjukskriven (sjukskriven innan förlossning och efter mammaledighet?) har snarare gjort att hon har svårare att ta sig tillbaka NU än tidigare.
Liksom en person som får armen amputerad, så kommer dagarna bli jobbiga om denne lever i tron om att armen en vacker dag kommer finnas där igen.
Nej, hon är inte berättigad akassa. För hon är inte arbetslös. Hon är anställd. Man får inte akassa om du har en anställning.
Nej, hon är inte berättigad lön. För hon jobbar inte.

Så... vart i ligger det "förvånande" i att hon tvingas leva på sina besparingar?
Eller är det rätt att DU skall betala för hennes val?
Nu får väl ändå aftonbladet sluta skriva om dessa människor, och skriva om de som verkligen behöver hjälp!!
För jag vägrar att tro, att detta är det enda som finns! Jag hoppas verkligen att DETTA inte är det enda som finns.
Vart är människans egna ansvar? Varför är det alltid så att andra skall vara ansvariga?
AV 700 PERSONER MÅSTE DET VÄL ÄNDÅ FINNAS DE SOM VERKLIGEN BEHÖVER HJÄLP!!
ELLER?