48 timmars dygn tack!

Det är så extremt frustrerande att om och om igen tvingas in i biten att förstå hur min egna kropp fungerar. Jag vill så mycket, men klarar av så lite innan det rasar.
Att jag inte lärt mig se det vid det här laget är ett mysterium. Samtidigt så måste jag ständigt ställa mig själv frågan:
- "Hur tänkte jag nu?"
... men allt för ofta, när den frågan dyker upp, så har det redan gått för långt.

Samtidigt har jag det över mig, som få vet om... som gör bördan tyngre och prioriteringarna svårare. Absolut inte omöjliga, eftersom det egentligen är som det alltid varit... men med en annan önskan.
Nej, nu måste jag skärpa mig!
En sak i taget, och inte boka in saker!
Jag VET om det, men jag GÖR det inte.

Att göra en prioriteringslista är att lista sina saker.... som en to do list, men man kan inte välja vilken man vill börja med. Rutiner måste följas slaviskt, och framförallt så måste jag börja på punkt nr 2 på listan och inte pressa in allt under punkt 1 ;-)

1. Jag har min familj och mina vänner.
1. Jag har mina studier.
1. Jag måste motionera.
1. Jag har mina intressen.
1. Jag har det jag åtagit mig.
Det är med detta i bakhuvudet som jag måste prioritera och inte känna att jag ska vara överallt, samtidigt.... men att organisera har aldrig varit min starka sida ;-) Nu är vardagen tillbaka, och rutinerna måste tillbaka. Att jag ens släppt på dem var idiotiskt. Och trots att jag verkligen inte vill, så måste jag avboka saker och stryka punkter för att det helt enkelt inte finns tid alls för dem nu. Hur mycket jag än vill, så är anledningarna till att inte göra det betydligt fler.
Suger... men så är det.
.. Men.... VARFÖR ska jag tänka mig som lyckligt lottad?
Jo, för att jag HAR ett liv att stressa upp mig över!
Att jag stressar upp mig, är mitt egna fel.... men det finns så många i världen, som jag ist ska lägga den energi som går åt till självömkan på.... Jag borde skämmas över att tycka synd om mig själv, när det finns så många andra som har det svårt!!!

Så mycket vilja, och så lite tid. Jag fortsätter önska mig det omöjliga:
48 timmars dygn tack!

Goosh vad jag är lyckligt lottad som har en sådan underbar karl( this is not a blogrape).
Alltid när jag ligger ner i min pöl av självömkan, så ser han till att dra upp mig( emellanåt ser han dock till att röra runt mig en aning först... huruvida detta har en mening eller inte har jag ännu inte riktigt listat ut) på kanten så jag kan sitta och torka samtidigt som vi pratar ut.
Åh, vad jag älskar våra pratstunder!
De är allt för få pga stress, men jag ser verkligen fram emot att leva med honom resten av mitt liv och tiden kommer när vi har mycket tid över för varandra igen. Just nu är det barnen som behöver oss, då får vi lägga oss själva åt sidan en stund.
♥  ♥  ♥



♥  Älskar min familj!!! ♥


.

Kommentarer
Postat av: Satu

underbart blogginlägg!!! <3 Hade jag inte varit så icke blödig (fet lögn) hade nog tårarna runnit lite.... =)

2011-08-20 @ 13:33:34
Postat av: Cin

<3 Naaaaw! Pölar behövs!! De är en enorm tillfredställelse att plaska runt i dem om man inte behöver tänka på hur lång tid det tar att torka sedan ;-)

2011-08-20 @ 14:57:46
URL: http://lovelybitch.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0