En månad kvar.

Tiden har varit enormt tuff... krävande... men nu är det bara en månad kvar.
Vi har lärt oss mycket under resans gång, men samtidigt som vi knappt har tid att växla några ord med varandra, så har vi kommit varandra mycket närmare.
Kidsen har kämpat på bra utan sina privata saker eller något rum att gömma sig i när de behöver egen tid.
I 6 månader har de nu inte fått en enda minut ifred... det är tufft för en vuxen, så tänk på vad det gör ett barn.

I morse vaknade jag av att makens larm gick om och om igen. Han var i dusch huset, så han kunde självklart inte stänga av det.
Philippa har blivit förkyld, så hon är täppt i näsan och matlusten har gått ner lite. Tror jag det, när man sväljer en massa snor istället för bröstmjölk... det är det närmaste fast föda hon kommer innan hon får smakprover på mat ;-)
Hur som helst så har hon iaf sovit väldigt bra.... men mina tuttar ömmar som fan.
Somnade sent som 17, runt 23 tiden... och hon brukar somna mellan 21 - 21.15.

** AMNINGSPAUS **

** AMNINGSPAUS **

Vart var jag nu....
Jo... så när jag vaknade av makens signaler, så var jag sååå trött.
Hur kan man vara trött när man iaf får sova ett par timmar varje natt?
Tårarna bara rann av trötthet och jag saknade min make så enormt.
Jag saknar våra pratstunder, mys stunder och hans trygga ord. Jag saknar den säkerhet vi tillsammans byggt upp och jag saknar yta och tid.

Under sex månaders tid har vi bott Compact living i allra högsta grad.
Under sex månaders tid har min käre make fått dras med att bo hemma hos sina föräldrar, ha en gravid orörlig missnöjd fru och barn som reagerar på sitt sätt av hela tillvaron.
Han fick ta hand om all flytt från gamla huset, tillsammans med lite assistans från svärföräldrar och sina föräldrar.
Organisera hela flytten med förråd, lastbilar och bärhjälp.
Samtidigt som allt detta skedde, så jobbade han heltid inne i stan.
Att han inte stupat är ett under!

Nu åker han hemmifrån vid 07.00 senast, och kommer hem vid 19.00.
Hans dagar har blivit längre, och samtidigt i all röra håller vi på att bygga nytt hus.
Vi har utökat vårt boende från att bo inneboende till att iaf ha 30 kvm, egen toalett och kök med ugn.
Vi bor här tillsammans med våra tre barn, och tre hundar.

Varje helg sedan vi flyttade ut, så har vi haft att göra så pass att vi måste sova över i Väsby. Helgerna som vi skulle behöva till att fixa iordning på tomten så det inte ser ut som ett skrotupplag.
... och sedan är det vardag igen.

Jag beundrar min käre make.
Jag älskar honom för hans tålamod.
Och jag längtar till den stund då jag kan krypa upp i hans famn igen, och mysa av lugnet.... tryggheten.


Kommentarer
Postat av: Cecilia

Fint skivet vännen. Mycket hormoner i kroppen. Känner igen det där med tårar.

2010-05-07 @ 14:55:39

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0