CiNsO

Lördag.
De senaste månaderna har jag här lagt in fostrets utveckling... men icke idag ;-) För nu är hon ute :-)
Sakta men  säkert börjar även minnet komma tillbaka om hur det var med en liten bebis på nätterna. Och det som jag inte minns, blir jag väldigt brutalt medveten om iaf :-)
Hon är endast 4 dagar gammal, och det tar ju lite tid innan allt är tillbaka dit det ska samt vi har fått rutiner på allt.

Kroppen är sig ju fortfarande inte lik, och även om jag själv noterat det blev jag en aningens besviken när jag idag talade med bm på återbesöket, och fick informationen att man ofta känner sig mer svullen efter förlossningen än innan.
Och det är heller inget skämt.
Jag får knappt ner fötterna i skorna alls!
Men å andra sidan... så blir det värre först, och sedan försvinner det.

Mitt bäcken har tänjts ut ordentligt denna gång, och nu återstår att se om jag lyckas träna tillbaka det, eller om det är ngt jag kommer få ha som "handikapp" resten av livet.
Hur som, så var det iaf värt det och jag är helt övertygad om, att om jag bara tar det soft, så kommer jag kunna röra mig obehindrat i alla lägen iaf :-) Bara att anpassa sig :-)

Philippa är rosig och go, väcker uppmärksamhet vart hon än går (hon går inte). Ngt de börjat med nu är att de gör en hörselkoll i samma veva som PKU. Eller... hörsel screening kallas det.
De sätter en dutt i örat på henne, som sänder ut ett klickande ljud. Men hjälp av vågorna från flimmerhåret inne i örat mäter de sedan om hon hör eller inte.... coolt!
"på min tid" var det ju liksom bjällror efter ett par månader som de mätte med :-)

Hennes navel luktar fortfarande jätteruttet, och doften påminner mig om hur huset luktade när vi hade haft en råtta eller ngt på besök och som sedan valde att även tillbringa sin sista tid under plankorna i vårt golv.
Stanken var brutal... och Philippas navel likaså :-)

Samtidigt som allt är upp och ner, och fruktansvärt förvirrande... så är det så jävla njutbart att se denna lilla varelse. Att se hennes syskon tassa runt henne i försök om att vara så nära som möjligt, så mycket som möjligt.
T o m idag... lördag... tassar de in till oss innan kl 07.00 på morgonen.
Måttligt glad var dock jag som hållts vaken av Philippa och Mattias (snarkningar) till 05.00. Kanske inte så konstigt att jag även drabbas av migränattacker nu efter förlossningen....

Klagar på att jag ska vila?
Självklart gör jag det! Kan ju inte bara nämna allt det possitiva ;-) Eller hur!
Nä.... det är frustrerande endast för att jag har så mycket saker jag väntat på att få göra... kunna göra ;-) Det i kombination med att de få hjärnceller jag någonsin huserat i skallen, numera har utvandrat för gott.

Men men... det går :-)
Första promisen idag! Philippas vagn kommer vi inte åt, men som tur är finns det en vagn här... som Emilia brukar leka med och dra runt SiggeStardust i... som vi kan använda tillsvidare :-)

Jag lovar och svär, att mitt vanliga svammel kommer tillbaka så fort jag har ngt i skallen ;-) Might take a while.... ;-)

Åh... btw.... nr 2 för första gången idag. Och jag måste säga att den där grejen för förmildrande omständigheter, var miiiiiicket nice och förmildrande :-)