CiNsO

Man kan om man vill, följa sin alldeles egna väg.
I många fall blir det ensamt, men det är just ensamheten som blir njutbar.
Folk kommer korsa din väg och en del slår följe under en period.
Men det är inte alla som vågar gå sin egna väg.... långt ifrån alla.

Resultatet blir då att man av vana fortsätter sitt liv, dag ut och dag in, utan att tänka på vad man egentligen vill.
Många gånger för att man helt enkelt inte vågar anstränga sig för de förändringar som man inte vet det färdiga resultatet av.
Dagarna, månaderna och åren tickar på utan att man ens hinner reagera på det.
Men om man inte chansar, så kan man inte vinna.
Inte heller är det så att man behöver veta exakt hur man vill ha det, eller om det ens är genomförbart.
Om man inte chansar, så kan man inte vinna.
Det enda man vet med säkerhet, är att man inte vill ha det så som man har det dag ut och dag in.
Det liv man en gång valt, är kanske inte alls det liv man vill ha på ålderns höst....

Jag är grymt glad över vårt beslut om flytt.
Även om det faktiskt skrämmer mig, måste jag erkänna.
Jag har ingen aning om exakt hur det kommer bli... om det funkar det vi planerat eller om vi överhuvudtaget kommer trivas i den "byn"....
Men jag är övertygad om att vi inte ville ha det så som vi hade det...
Ständigt stressandes försöka finna orken tills det är dags för att sova,  för att vakna upp nästa dag och stressa sig igenom den med.
Allt för att få ihop så mycket pengar som möjligt.

Det var inte värt det.
Jag gick in i väggen, och maken var på väg in även han.
Det fick oss att inse... iaf mig... att jag vill inte ha mitt liv så.
Inget av det jag hade, var som jag en gång föreställt mig att mitt liv skulle vara.
För jag kunde inte njuta av det.
Åren hade tickat på, fullt av svek och illa behandlingar.

Vi hade två bar (har) som även de drogs in i vår tillvaro. Stress, gap och skrik.
En sådan enkel sak som att gå ut och leka med dem, existerade inte.
Jag hade inte skaffat barn, för att det skulle vara så!
Jag vill se mina barn växa upp. Kunna se när de inte mår bra, om det hänt ngt.
Framför allt så vill jag i första hand vara Mamma... ingen karriärskvinna.
Eller... jag ville att min karriär skall vara mina barn... inget annat.
Jag kunde inte kombinera det. Och ... hur gör man för att det ska bli så när det inte funkar?

Som jag sa, så kanske har vi fel i vårt beslut... men det kan bara tiden avgöra... och om så skulle vara fallet, finns det många andra alternativ.
Den huvudsakliga prioriteringen är dock familjen!
Barnen!
Harmoni!

Jag hoppas vi finner det vi söker.
För barnens skull... och för våran.

//Carina
Titel: Mamma och Fru