CiNsO

Vi visste att Max inte skulle stanna hos oss för evigt.
Vi visste att vi, efter gårdagens händelse, inte kunde ha båda hanhundarna tillsammans längre.

Trots det var det ett mycket tungt avsked när Max åkte idag.
Barnen grät, jag grät och jag kan nästan svära på att Tysons konstiga pipande hade med Max att göra också.
Sådant abrupt slut.

Glada, spralliga, charmiga, tokiga, busiga, älskade Max.
Om det bara hade varit annorlunda...
Hur kommer han få det nu?
Kommer han få springa runt lika mycket hela dagarna? Kommer han få sällskap hela dagarna?
Eller kommer han få vara ensam?

Jag vet att det inte var vår hund.
Jag vet att han bara var till låns.
Jag vet att det är omöjligt för mig att ha kvar honom tillsammans med Déville.
Och jag vet att han en dag skulle åka till sin riktiga husse och matte...
men det gör det inte enklare att fylla ut tomheten efter honom....
Det gör det inte enklare att lämna ifrån sig någon som honom.
... och jag förstår nu vilken enorm uppoffring hans husse och matte har gjort när de inte kunde ta med honom till sitt nya hem direkt vid flytten.

... Maxis....








Trots att det inte går att lösa på annat sätt.. så känns inte lösningen bra när han inte kan vara här...