Allt sker av en mening.

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit om detta eller inte.... eftersom jag inte hunnit med bloggen som jag gjorde förr.... har lite andra saker att göra liksom ;-)

Hur som helst.
Jag och kidsen var påväg till syster yster och åker ju då som sagt genom skogen.
Många skogsvägar, lite trafik och mycket gamla gårdar på vägen.
Underbart mysig väg faktiskt.
I slutet av "lilla" vägen... ca 6 min bilväg från "stora" vägen, så går vägen igenom en gård.
Dvs uthusen på ena sidan av vägen, och bostadshuset på andra sidan vägen.
Helt galet att bygga vägar så, allra helst när det bara är ängar runt om, men jag antar att det ligger kvar sedan det endast var "häst och vagn" vägar.

På denna gård bor det en mycket gammal farbror.
Det vet vi, för vi har träffat honom.
Han har alla uthus fulla av ved, så trots rullator och svårt att ta sig fram... så lyckas han bevisligen fixa allt som behöver fixas på gården iaf.
Detta kan även vara farligt.
En ynka liten olycka, så är det ingen som hör honom ropa... ingen som kan hjälpa honom.

När vi åker igenom gården, som så många gånger förr... så reagerar jag på ett hjul som sticker upp bakom syrénbusken. Mer syntes inte.
Jag kände att det var något som var galet, men kunde inte sätta mitt finger på det.
Så jag stannar, kliver ur bilen och går mot buskarna.
- "Hallå.... kan du hjälpa mig" hör jag någon ropa och skyndar runt till andra sidan.

Där ligger farbrorn, halvt inne i buskarna.. på sidan och rullatorns handtag har låst fast honom i ett läge så han inte kan resa sig upp.
Benen vill inte lyda honom och han låg helt fast.
Hur länge han legat där har jag ingen aning om, men han var ok iaf.
Emilia och jag hjälper honom upp och han vill sedan bara sitta och vila en stund, så vi åker vidare.
Men hädan efter kör jag väldigt sakta genom gården och kollar noga ifall rullatorn står framför bohuset.... eller om jag ser honom ute på gården.

Med allt som är så mysigt här ute på landet... så är det samtidigt väldigt kusligt vad utelämnad man kan bli... och det är inte en plats som man vill bo ensam på....

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0