CiNsO

Ja vad ska jag  säga.. hinner kanske med ett till.

Jag lyckades hålla mig vaken hela dagen, men jag vete fan om det var så mycket bättre. Humöret har inte varit på topp och minsta lilla grej har fått alla mina cpceller att flyga i taket.
The bitch is back!!

HUR ska jag få det att funka i nytt boende, ny skola och samtidigt ha en bebis att ta hand om?
Det var inte så här det var tänkt!!
Självklart vet jag att det löser sig.... det gör det alltid och jag vet om det innerst inne... men jag VILL inte se det på det sättet just nu.
Jag vill ha mitt hus!
Jag vill ha mitt egna nu....

Jag blir galen på alla saker, jag blir galen på att tallrikar inte står som jag skulle ställt det. Jag blir galen på att det inte finns riktiga saker och jag blir galen på att jag inte får tilltala mina barn utan att någon blandar sig i.
Men det är precis som det ska vara.... för det här är inte mitt hus.
Jag måste ta seden dit jag kommer, och anpassa mig....
Jag måste försöka slå bort tanken av att ändra, så jag inte trampar någon på tårna och jag måste verkligen se till att få detta att funka utan att få ett oförklarligt utbrott.

Borde finna mer saker att göra på dagarna, men jag är samtidigt rädd för att alla uppgifter skall ta slut. Det är ju inte så mycket jag KAN göra..... och utflykter gör bara att jag slocknar så fort jag kommer hem.

Dessutom fick jag idag höra en nyhet som gjorde mig enormt ledsen.
En nyhet som jag inte kan tala om....
Glädjen över de inblandades förändringar, grusas av den egna egoistiska tanken av att jag inte vill förlora ngn.
Visste att det var på g... och jag visste att något skulle hända....
Men jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att det skulle kännas så hårt... så svårt... redan i April...
Missförstå mig rätt... jag är så glad för er skull... men samtidigt så enormt ledsen för min egna.
Jag hoppas verkligen att detta inte innebär att vi träffas mindre än vi gör idag... även om det idag blir allt för sällan.
Ni är speciella!