CiNsO

Trots värkarna jag har, så vill jag inte åka in igen.
Det kommer ingen bebis...och det enda jag måste göra om och om igen är att lägga/sätta mig i de där obekväma stolarna ... gynstolar, alt förlossnings stolar.
Jag ryser av bara tanken när läkaren kommer in med ultraljuds maskinen och plockar fram den vaginala ultraljudspinnen, trär på en gummigrej för skydd och ber mig ta av mig kläderna... Med pinnen i högsta hugg.
JAG AVSKYR DEN!!!
Sen ska man ligga där och verka oberoende medans det gröpas runt i den nedre regionen (har lovat E att försöka tänka på mitt ordval... så jag tänker).

När undersökningen är klar, står de oftast och pratar med mig och jag ligger där ... bresades och möter deras blick mellan mina knän... Med vetskapen om att min F är uppfläkt mitt framför ögonen på dem.
JAG gillar nämligen inte som person när folk står för nära mig när de talar med mig. Inte heller uppskattar jag de som vidrör mig samtidigt som de talar.
Att ha en läkare mellan benen, samtidigt som de informerar mig om dittan och dattan och jag kniper järnet för att inte fisa dem rakt i ansiktet, är inte något jag någonsin kommer vänja mig vid.... eller se fram emot.

När det väl gäller sedan, så vet jag att man inte tänker på bresandet... att man bajsar på sig... eller allt det andra superäckliga som en förlossning innebär.
Man är där för en sak och får det gjort!