CiNsO

Jag har åkt på det.
Då maken jobbar och jag är hemma med O, så är det jag som åker på att spela Fifa med sonen.
Allt för att han ska hålla sig lugn och inte kuta runt.
Han pratar som om han andats in helium hela morgonen, och snoret löper en rak lina mellan näsan och lungorna.
Hur mycket snor kan det egentligen finnas i en barna näsa....?

Jag trodde att om jag ser till att han spelar hela dagarna, så kommer han inte anstränga sig... men eftersom jag är den som spelar med honom, så får han extrema skrattanfall där han om och om igen påpekar hur kass jag är.

Av någon anledning, så springer mina gubbar åt fel håll.
När jag väl lyckas ta mig till mål med en spelare, och skjuta... så visar det sig att det är mitt egna mål.
Dvs självmål.
När jag inte gör självmål, så delar domaren ut en massa kort i glada färger till mig... mest röda... men även gula förekommer emellanåt.
Och jag kan inte, hur mycket jag än försöker... tycka att spelet är det minsta skoj.
Cause I don´t get it.

Citat Oliwer: Oftast är det ganska kul att spela mot de som alltid förlorar...men när jag spelar med dig så VET jag ju redan att du kommer förlora.
Han hade t o m mage att jämföra mitt spel med Philippas spel.
Dvs... när han lägger handkontrollen på min mage och hon sparkar på den så den guppar....



Frukost på säng fick jag från min älskade lilla snutt oxå... sonen alltså.
Mysigt.
Natten har varit ganska tufft, och trots att jag faktiskt skrivit om det förr... så var höfterna ingen lek i natt.
Det gick inte att komma runt det med annat än värktablett.
Meeen men, nu är det ju inte så långt kvar så det är inget att grina över.
Vem måste röra på sig menar jag?
Jag har ju böcker... jag har datan... och jag har ritningarna över trädgården som skall göras!
Offerterna på Pool som skall fixas....
När jag väl kan vara uppe, så blir det visserligen inte IKEA besök, utan snarare matlagning inne i huset och kanske en dusch då och då.
FATTA vad jag kommer uppskatta tillvaron sen när jag får tillbaka min rörelseförmåga!!
Egentligen borde man fan spela in känslan, så jag kommer ihåg den sen.

Över lag tror jag att graviditeten varit bra på många sätt.... allra helst när det gäller min stressfaktor.
Jag har tvingats in i en tillvaro där det inte spelar någon roll... jag KAN helt enkelt inte gör ngt. Hur mycket jag än vill så är det bara att gilla läget och anpassa mig till det jag klarar av.
Dessutom är det ju bara tillfälligt!!
Tänk de stackars människor som lever med smärta dagligen eller är med om olycka och dyl där skadorna och förhindren är permanenta.

....

Alla som tjatar om våren (inkl mig) hör ni inte vårfåglarna?