Brytningar

När man var liten så var det så mycket enklare.
Visst kunde man vara hopplöst förälskad i någon, och visst gjorde det ont när det tog slut... men sen var det över.
Nu när man är äldre, så har man ju tillsammans skapat sig ett liv... och folk runt om är liksom "med i förhållandet" även om man i grunden bara är två.
Allt i vardagen har man skapat tillsammans.

Trots detta, så inträffar det gång på gång att man upptäcker efter ett tag att man kanske inte är menade "för alltid". Man försöker få det att fungera, för att man vill.
Inte som förr.... skicka en polare att "göra slut".
Men till slut går det inte, och det har kommit till en punkt där man kanske skadar varandra känslomässigt, om man stannar kvar.

Att sitta bredvid, och inte kunna påverka, är svårt det med.
Att önska ett annorlunda slut, men inte få det.
Att komma till insikt, att det aldrig mer kommer bli som förr... och aldrig någonsin kan vi jobba på att träffas oftare.
Det är liksom inte bara paret som "avslutar" utan även familjerna runt om dras in i en verklighet som man inte vill ha.

Nu ska jag inte göra det till något egoistiskt, men det är tungt.
Vet inte hur man ska bete sig... ringa? Inte ringa?
Kommer mina ord vara tröstande eller kommer de göra saken jobbigare? Önskar jag hade svaret på det.

I det här fallet vet jag att det är fruktansvärt jobbigt för båda parter... Och jag lider så med er.
Önskar er all styrka med orden:
Det finns inget ont som inte har något gott med sig!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0