Krash!

Jag har gjort det igen.
Jag har nått punkten där världen runt om snurrar utan att "make sense" och det mesta inte längre betyder ngt.
Att gå upp på morgonen är en börda, då jag skulle kunna sova bort hela livet just nu.
Deppighet och negativitet hör till vardagen och de som blir mest drabbade är min familj.
Jag har grinat konstant sedan i går kväll och ögonen känns som två stora klumpar.
Jag orkar inte mer, och jag vet faktiskt itne hur jag ska ta mig ur det här.

Det är ju så liten stund kvar... så liten stund att pressa sig och stå ut.
Varför kan inte jag pressa mig när jag bestämt mig för det? Alla andra kan ju!

Jag har så mycket att se fram emot nu, att jag inte vill dra mig in i mitt egna svarta hål... men jag vet inte hur jag ska göra för att vända.... klarar det inte.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0