Största möjliga tyyyyyysssstnad!

I dag har inte Philippa rört sig mycket alls.
Ingen kick... inget slag.
Funderar på om hon rört sig över huvudtaget.
Kanske sitter hon i sin värld och beundrar den nyss utkomne lilla flickan uppe i vildmarkerna Orsa.... Grattis till de stolta föräldrarna!

Även grattis till mamman som från och med i dag kan påbörja den långa vandringen tillbaka till sin normala kropp.

Får mig att tänka på tidigare förlossningarna med kidsen som redan terroriserar min vardag (dessa underbara smådjävlar).
Först står man där med sin stolta gravidmage som, trots ökning på alla andra ställen, för att sedan efter förlossningen inse att även utan bebis finns det där en mage.
Fast efteråt är man inte så stolt över den.
Den är alldeles för stor för att rymmas i vanliga byxor, och alldeles för degig för att hålla uppe ett par mamma byxor av samma storlek som man hade när man kom in.
Som tur är, har jag denna gång ett par mamma byxor av mindre storlek som jag hoppas kunna använda efter förlossningen.
Jag skall bara komma ihåg vart jag lagt dem, och hoppas på att mina feta lår (som numera tar samma plats som VARSIT sjölejon i sig) lyckas klämma sig i dem.

Det är tur att man får med sig detta underbara lilla knyte hem, annars skulle jag bli helt knäckt av att se hur kroppen min förstörts.
Bristningarna på magen... kanske t o m ngt enstaka brännsår om det vill sig riktigt illa. Jag har ju en tendens att lägga magen på plattan närmast när jag står och lagar mat och använder plattan längst in....

Nej nu ska jag tänka på ngt roligare.
Kanske ägna en fundering på hur det kommer sig att just JAG blivit tokförkyld, och ingen annan i min omgivning!!!!
Snoret ligger toktjockt i näsan, trycker upp mina hjärnceller i skallen och ser till att varenda kanal täppts igen. Tårarna rinner och jag kan knappt äta för att jag måste samtidigt kunna dra in en gnutta luft (u know... syre... utan syre dör man) mellan tuggorna.
Varvar näsdukarna med nysningar, som visserligen i sig rensar näsan ganska bra.
Det är en sak när snoret hamnar i handen... bara att torka av... men värre när jag missar handen, och ändå känner att nysningen rensat näsan.
Tur att man har en boxer hund så jag kan skylle ev kletiga glegg som hänger längs väggarna på honom ;-)

Det är massor av saker jag borde fixat igår och idag... men förkylningen klubbar en sådan människa som mig värre än den klubbar ev karlar som drabbas... och ni vet väl vad man säger om karlar och förkylning???

Just nu njuter jag av tystnaden i huset.
Ingen är hemma.
Maken jobbar, kidsen på avslutning, svärmor jobbar och svärfar... ja, han jobbar antingen eller så är han någon annanstans... honom vet man sällan vart man har honom.
Jag passar iaf på att njuta så länge jag är ensam.....

Seeee you guys!
Snörvel!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0