CiNsO

Återigen har en helg tagit slut.
Denna har varit full från torsdag till söndag. Och jag träffar min käre make först idag (förutom ett snabbt möte på lördag eftermiddag när bilen överlämnades).

Torsdag var det dags för möte.
Mycket akut inbokat och nya ändringar från en chef som av någon anledning jobbar med en blåslampa i rumpan.
När jag sitter där på mötet, så tar jag upp disk ang mina "listor" från Juni... att jag inte fått dem!
En anna tjej säger samma sak.
Chefen vidhåller dock att vi visst fått dem, så har vi dem inte så har vi väl slarvat bort dem eller ngt.... och så spänner hon ögonen i oss.
Vi går igenom listorna, markerar dem ...
Detta kräver hon svar och skriftlig förklaring på senast måndag ..
Tors eftermiddag bär det av till Göteborg. Stress stress.
Fredag heldag med workshops och knappt tid för kisspauser, samt avslutningsmiddag på kvällen.
Jag tror faktiskt inte att min chef är så mycket äldre än mig. Kanske ett par år max (5-6 år).
Däremot ngt som är mycket likt mig, är att hon inte tål så mycket alkohol!
Men det hindrar henne inte från att dricka, skåla, vråla och dricka mer!

Eftersom jag inte nämnt för henne att jag är gravid, och heller inte hade tänkt göra det förrän längre fram i graviditeten, så försökte jag in i det längsta undvika att sammastråla med chefen på nära håll.
Misslyckades dock.
Vart jag än gick, så var hon där. Vissa av mina arb kamrater hade väldigt svårt att vara tyst när det gäller pikarna ang graviditeten.
Men jag tror det gjorde detsamma.... någon berättade iaf, för chefen konfronterade mig.
Nu låter det kanske hemskt, och det var det... men inte på det sättet.
Min chef var aspackad. Kommer och kastar sina armar över mig och sluddrar en disk om varför jag inte dricker och dansar.
Min vaga förklaring om huvudvärk och köra bil hem på morgonen viftade hon snabbt bort. Sätter ansiktet (med alkoandedräkt) i ansiktet på mig och börjar knåda min mage:
-"så du är säääääker på att det inte är ngt annan anledning till varför du dricker??"

-"Nej" svarar jag, vilket är ett relativt svar om jag får säga det själv.
- Nej, det är inte enda anleningen
- Nej, det är säkert att det inte är ngt annat.
Jag känner mig extremt obekväm i situationen, då jag inte gillar att folk tar på mig... och definitivt inte att chefen knådar fläsket på mig!!
Efter ett tag går det inte längre, och jag erkänner.
Hör på henne att hon inte lyssnar på ngt annat svar, då hon redan VET!

Hon släpper mig genast ur sitt grepp, tittar på mig och säger att " då får vi väl hoppas att allt går bra då" och så vänder hon på klacken och vinglar vidare.

FY FAN vilken hemsk upplevelse!!!
Men nu vet hon iaf... nu återstår det bara att se hur hon reagerar.
Vi talar ju faktiskt om samma chef som slängt ur sig kommentaren:
- "Alla småbarnsföräldrar borde skjutas!"
När hon disk en anställd som hade sjukt barn......

Äntligen är helgen slut kan man typ säga då :-)