Upphör inte att förvånas...

... Shit asså.
Vissa människor önskar bara köra sitt race och skita i hur folk reagerar runt omkring. Ju längre tid som går, desto mer insyltade blir de i tanken på att jag är den som har problem!! Förpestade av en kluven tunga.

Det finns väl för fan inte en vettig människa som bryter helt utan anledning!

Jag är så jävla trött på att höra gliringar och "rykten" om hur det hela gått till och vilken bitch jag är (jag må vara, men tar hellre orden från de som upplevt det än från de som skyler sin skamsenhet på att använda sig av att jag är bitchig). Snart slutar jag försvara folk och berättar hur det ligger till, till alla som frågar!

Jag uppfostrar t o m mina barn till att "även om det inte var meningen, så ber man om ursäkt för att man sårat den andre".
Som vuxen skall man besitta den möjligheten att tänka längre än näsan växer, och se att det som sker... sker utifrån sina egna handlingar.

Vem som helst, men inte dem.... inte dem.... Men man får inte styra andra.

Kunde jag kräva det? Nej
Kunde jag hindra det? Nej.

Så jag backade. Drog mig undan, lät de köra sitt race.
Bitter? Ja
Sårad? Ja
Anser att det är min fulla rätt? Ja, att dra mig undan. Inte att klandra.

Då blev jag den störda, barnröv knullande, manodeppressiva personen som de en gång kallat vän.... Alla dessa ord, och betydligt fler, har kommit från en av dessa sk vänner. Även uttalade hot från en som påstår att JAG är störd.
Samtalet som ringdes 5 min innan texten skrevs... är ingen som vet om. Där kan vi snacka om personlighetsförändringar...

Samtidigt tycker jag verkligen, att om de nu funnit så pass bra vänner i varandra... så var det faktiskt värt det.
Allt sker av en mening!
Om det underlättar er vänskap, att ha ett gemensamt tycke om att jag är psykisk störd, så bjuder jag på det.
Till de som träffat mig.
Det är ganska så ironiskt att höra eller se uttalanden från "främlingar" som påstår att JAG har problem.... Hur skulle de veta om inte via skitsnack om mig.... ?


Usch! Är så fruktansvärt trött på den här soppan.
Samtidigt så jävla glad att jag fått se vad som gömde sig under ytan.
Även glad över att min man sett vilken falskhet det finns (gäller inte alla) bland dem man tror gott om.
Det har gått 4 mån nästan.
Tanken var att dra sig undan och slippa höra, slippa se... så man inte ska säga ngt man sedan ångrar.... har nu övergått till något som är helt oåterkallerligt.

Jag är så fruktansvärt trött på att denna skit tar upp så mycket energi från min tillvaro.... Jag vill bara gå vidare. Ignorera orden och gå vidare...
Och en dag kommer jag kunna göra det med. En dag kommer jag finna en vän som jag kan lita på....

Men hur kommer man över oron för att presentera folk för varandra... om det är några man inte vill förlora?

Gör man saker som påverkar andra, så slår det tillbaka på en en vacker dag. Skyll då inte på att det är någon annans fel. Lär istället av misstagen. Se sina egna brister, lika tydlgit som man ser andras.....

Så .... nu har jag skrivit av mig och jag hoppas verkligen att det var för sista gången nu....

Kommentarer
Postat av: Kattis

Du har redan en vän du kan lita på.....

Hon finns här även om hon inte alltid syns så tydligt :)

2008-05-29 @ 15:06:55
Postat av: Cin

Ja du har så rätt så!

kram

2008-05-29 @ 16:02:34
Postat av: Sussie

Finns en till vän här i vått o torrt.

2008-05-29 @ 18:00:26
Postat av: nillo

I am there always..............

2008-05-30 @ 14:25:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0