CiNsO

Så långt tillbaka som jag kan minnas, så har vi alltid åkt till Västerås eller Hallstahammar när vi var lediga.
Och när jag var liten, fanns inte heller de motorvägar som finns där idag.
Det var slingriga och krokiga vägar, och varje stopp hade sin lilla egenhet.

En av egenheterna som jag minns, är inte ens i närheten av ett stopp... men jag tror nog att det är många som åkt samma väg, och som även delar detta minne med mig.
Jag talar om den vinkande farbrodern.
Han som stod vid infarten till sin gård. Dag ut och dag in. Oavsett om det regnade eller var soligt. Även om det snöade eller inte.
Det slog aldrig fel, han var alltid där.
Han har stått där sedan jag började använda hjärncellerna till att lagra information, fram tills dess att vi började köra en annan väg pga nya motorvägen.

Jag vet att denna farbror har gått bort för länge sedan, det stod nämligen i tidningen då.... Men jag undrar om hans sista tid gav honom lika mycket efter att motorvägen öppnats, eller försvann den lilla glädje han hade kvar i livet efter det?
Man ska aldrig ta något, eller någon, förgivet/n för en dag så finns det helt enkelt inte längre kvar.

Jag minns denna farbror som ngt jag såg fram emot efter färdens gång... även om jag bara var en i mängden av vinkande barn i bilar... ... men tillsammans förgyllde vi hans dag.