CiNsO

Ett ständigt problem är att sätta rätt rubrik. Jag vet ju inte ens om vad jag ska skriva.
Något som dessutom nog är helt galet felvridet är att man, trots att man inte måste, har det inpräntat att rubriken skall skrivas först.
För det måste den ju inte alls. ...
Jag kan ju likaväl skriva texten först, och sedan sätta rubriken... om det nu är så viktigt att den klingar rätt....

Idag är det mitt första pass till åtta. Hoppas verkligen det blir lite jobb.......

I går hade jag en kund.... ja återigen dessa förbannade dammsugar påsar... som kommer in.
En äldre dam.
Hon undrar kort om vi har dammsugarpåsar, och det har vi ju.
Hon tar fram en litet kort. Det är ett urklipp från en dammsugar påse med märket SWIRL. Känner till den sorten, men det är samtidigt inte den sorten som vi har... så jag undrar ju självklart vilken dammsugare hon har.
- "Siemens!" Svarar hon surt.
- " Ok, vilken modell?"
- "Siemens!!!!!" Svarar hon ännu surare.

Jag var faktiskt på mycket bra humör igår, så jag tog det lugnt och metodiskt från början så denna dam inte skulle få panik (hon var mycket nära), få hjärtattack och dö.
Men det hjälpte inte.
Efter en stunds tjafsande försöker jag återigen förklara för henne vikten med att jag får veta vilken modell dammsugare hon har, för att kunna ge henne rätt påse.
Men hon får backup från en annan kund, som tänder igång hennes hysteri ytterligare med den flinande kommentaren:
- " Visst är det krångligt. Så säger de bara för att de ska få sälja sitt egna märke".
Samt en massa andra kommentarer han finner lustiga.
Jag gav upp.
Sa att jag inte kunde hjälpa damen och ber sjävlklart tusen gånger om ursäkt över att jag uppfunnit en sådan sak som dammsugarpåse.(?).
Hon gick.

Då var det den "andra kunden" s tur.....
- " Hej (stort leende), skulle du kunna vara så snäll att växla denna femhundring till hundralappar?
Tonen var så sarkastisk - gör som jag säger ton, att jag inte kunde låta bli.
Jag rätade på mig.
Gav det största leende jag har, fast jag kände att min blick sa annat, lade huvudet på sne    och svarade efter en stund med en klingande röst av falskt medlidande:
- "´Tyvärr, jag behöver verkligen alla mina hundralappar"

YES YES YES SEGER!!!!!

Kunden frös.... blev helt paff.... och insåg nog sedan att hans chans till att få växla, hade varit betydligt högre (även om jag själv redan visste att den var obefintlig) om han låtit bli att tjafsa med mig ;-)
För jag ljög inte ens. Bankomaterna spottade ut 500 lappar igår, så alla betalade med dessa och hundringarna var näst intill utrotade.

3e kunden bakom.... log lite osäkert... tittade på mig och jag mötte hans blick med ett stolt ärligt leende:
- " Hej! Vad kan jag hjälpa dig med?"

... ännu en dag på jobbet.